5 x konståret som gått
1. Stjärnglans. Ai Weiwei på Magasin 3. Yoko Ono, Jackson Pollock, Marcel Duchamp och Picasso på Moderna museet. Anton Corbijn och David LaChapelle på Fotografiska. Stora utställningar med stora stjärnor. Inte så överraskande, lite väl många gubbar, men kul och publikvänligt. Och vart man än såg hängde en utställning om eller av Strindberg. I Uppsala kontrade Bror Hjorths Hus med den omåttligt populära Lars Lerin.
2. Matti Kallioinen. I våras fyllde den Uppsalafödda konstnären Konsthuset med en hypnotiskt flåsande, mekanisk cirkusdans. Och några månader senare dominerade han Bonniers Konsthalls höstsatsning på ljud och konst med en utbyggd version av samma uppblåsbara projekt. I vår ställer Kallioinen, tillsammans med Lisa Jonasson, ut på Grafikens hus i Mariefred vilket, om man inte jobbar med grafik till vardags, är något av en bekräftelse på att man slagit igenom.
3. Etablering. På tal om Konsthuset så blev fjolåret också året då den lilla konsthallen verkligen visade sina stora ambitioner och tog över facklan från det nedlagda Teatergalleriet som Uppsalas mest pålitliga leverantör av intressant samtidskonst. Och det är inte bara jag som tycker det. "Ambitionsnivån är hög och pragmatisk, och Konsthuset är på god väg att bli en viktig aktör i regionen - Stockholm inräknat." skrev exempelvis konstkritikerna Magnus Bons på konsten.net.
4. Favorit. I förhållandevis hård konkurrens blev den tyska konceptfotografen Candida Höfers stora utställning på den nya konsthallen Artipelag årets höjdpunkt för mig. Höfer plåtar mest folktomma miljöer och skulle kunna vara en arkitekturfotograf om hon inte fick in en skakande briljant och existentiellt utmanande dimension i sina bilder.
Makode Lindes tårta, foto Scanpix.
5. Tårtgate. Makode Lindes tårtperformance på Konstnärernas riksförbunds 75-årskalas, då kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar en bit av en vilt skrikande tårta i form av en svart kvinna fick inte bara internationellt genomslag. Debatten som följde på verket förebådade flera andra och markerade en förändring där Sverige plötsligt gärna diskuterade ras och stereotypt gestaltande.
5 x det nya året
1. Starka namn på Uppsalabesök. Bror Hjorths Hus sparkar i gång säsongen med Sveriges senaste representant på biennalen i Venedig, Andreas Eriksson. Uppsala konstmuseum kröner våren, med en utställning med Gunnel Wåhlstrands sanslöst detaljerade och mycket omtyckta tuschmålningar.
2. Kvalitetsstämpel. Den nyss utflyttade Uppsalakonstnären Pär Fredin arbetar på olika sätt med det närmast sanslösa bildflöde vi framhärdar i. I mitten av januari ställer han ut på Fotografins hus på Skeppsholmen i Stockholm, som är den fotobaserade samtidskonstens kanske viktigaste aktör i Sverige. Fantastiskt roligt, tycker jag, även om jag möjligen är en smula jävig med tanke på att Pär Fredin tidigare har jobbat på UNT.
3. 10-årsjubileum. Konstnärsgruppen Haka har tagit väldigt mycket plats i Uppsalas konstliv de senaste åren, och är man pessimistiskt lagd kunde man undra om inte bägaren var på väg att bli full. Men Anna-Karin Brus, Helena Laukkanen, Katarina Sundkvist Zohari, Agneta Forslund och Natasha Dahnberg har uppenbarligen hittat ett flow och fortsätter alla att överträffa sig själva. I april firar Haka sitt första decennium med en (förhoppningsvis) rejäl utställning på Uppsala konstmuseum.
4. Vårens klassiker. Den svenska konstnären Hilma af Klint börjar bli riktigt stor men har ännu 60 år efter sin död inte nått sin topp. Redan 1906 lämnade hon det föreställande måleriet bakom sig, vilket gör henne till en av de allra första pionjärerna inom den abstrakta konsten. När hon nu lyfts fram på Moderna museet kommer vi dessutom att få se en rad tidigare ovisade verk.
5. Förhoppning. Uppsala kommun höjde nyligen kulturkontorets budget för offentlig konst, och kanske vågar man se det som ett löfte om en senkommen insikt om hur viktig den konst som fyller våra gemensamma rum faktiskt är. Konsthuset visade nyss en utställning som pläderade för en stor murad skorsten av den internationellt verksamma Uppsalabördiga konstnären Jan Svenungsson, och såväl kritiker som publik uttryckte sitt gillande. Enligt ryktet är kulturnämnden på hugget, vilket i bästa fall innebär att vi snart kan glädjas åt en 19 meter hög, fristående tegelskorsten. Peppar peppar.