Så talade färgen

Konstnären Jill Eriksson är terapeut och arbetar med bildterapi. Och det märks i hennes egna målningar. I den pågående utställningen på Galleri 1, Brända tomter och spridda öar, känns det terapeutiska liksom i anslaget. Kanske en övertolkning baserad på biografisk kunskap, men ändå. Det tjugotal målningar, ofta med små inslag av kollage, som visas binds i varje fall samman av en stor illustrativ tydlighet och en medveten fysisk närvaro. Tjocka färglager och gripbara känslor, med andra ord.

Överlag svajar uttrycket lite, och generellt kan man säga att målningarna blir bättre ju starkare förger (och känslor) de består av. Motiven varierar med rör sig kring en kärna av abstrakt landskap och mentalt, nästan upplöst, stilleben. Ofta dyker inklippta bitar av batikfärgat tyg upp som förtjänstfulla accenter i bilderna.

Det finns någonting väldigt sympatiskt över ambitionen att tydligt visa hur känslor kan gestaltas med färg. En målning som bär titeln Skymmande visar exempelvis hur ett runt ljust och centralt placerat färgfält tar över en bakgrund av vildare, mer levande, färger. Precis som den där tanken man tänker att man inte vill tänka och därför aldrig släpper tankarna på. Skymmande är precis vad det är. Svårare än så behöver det inte vara att illustrera en känsla.

Utställningens titel är rätt träffande. Brända tomter och spridda öar uppfattas antagligen bäst som det mentala tillståndet hos gemene man, och jag skulle tro att dragningen mot de starka färgerna är någonting allmänmänskligt. Också om man avskyr färg måste det vara svårt att undgå att känna den mentala respit som ett fält tjockt pålagd turkos kan erbjuda.
Ibland blir Jill Erikssons målningar ett snäpp för lågmälda och intetsägande, och ibland blir de lite väl tydliga.

Men det är kanske svårt att undvika om man arbetar för att gestalta känslor, som ju i botten ändå måste vara fästa vid någonting personligt och individuellt. Men ibland blir resultatet också riktigt bra. Verket Nytt hus visar en fin kombination där ett illgult skrik bildar en välbalanserad fond tillsammans med ett mörkare mummel och en avslappnad grön. Längs bildens ena kant sitter en inklippt hussiluett som i sin mage bär ett litet fält av köttrött. En riktig tonträff.

Så talade färgen

Jill Erikssons målningar visar enkelt och förtjänstfullt hur känslor kan gestaltas, skriver Sebastian Johans.