Rytm, rum och rörelse

Sara Johansson är ett välkänt namn för den konstintresserade Uppsalapubliken. Även om ord som sparsmakad och sovrad stämmer väl när det handlar om Sara Johanssons konst har hon vid det här laget hunnit med ett stort antal utställningar, såväl separat som i grupp, i hemstaden Uppsala, runt om i Sverige och utomlands.

När hon nu intagit Konstnärsklubbens Galleri 1 med en serie nya målningar och teckningar är det mycket som känns välbekant från tidigare: ett huvudsakligen abstrakt formspråk, en mycket medveten och säker formkänsla, ett utpräglat intresse för volymer, rum, nivåer, plan. En superkänslig linjeföring, en återhållen kolorit och mestadels verk utan titlar.
Ändå är det som om något nytt som kommit in i Sara Johanssons konstnärskap, en allt starkare vilja, en uppenbar drift att kommunicera, företeelser som finns som en bärande kraft i hela utställningen.

Den känsligt kalibrerade balansen mellan mer utagerande målningar med ett uttalat existentiellt grundläge och de mer lågmälda teckningarna i kol och torrpastell innebär att det här är en utställning som hamnat precis rätt när det gäller att använda det inte helt lättbemästrade galleriet. Hela utställningen är rytmiskt uppbyggt på ett sätt som främjar helheten och samtidigt lyfter fram varje enskilt verk.
Främst är det några av de nya målningarna, exempelvis Avståndets geometri, Platsens väg och Livets väg som övertygar mest. Här har Sara Johansson fördjupat sitt välformulerade abstrakta formspråk på ett alldeles lysande sätt. Att hon är en skicklig tecknare är ingen nyhet; här får denna hennes förmåga komma helt till sin rätt, och sviten av teckningar befäster bilden av ett gediget och levande konstnärskap och en i alla delar genomarbetad utställning.

Tomas Nordberg är skulptör, utbildad vid Konstfack och Konsthögskolan i Stockholm med några av den skulpturala konstens mästare som förebilder. Sergel, Rodin, klassiker för vilka den mänskliga kroppen var material och tematik i undersökningar av tyngd och lätthet, kropp och volym, rum och rumslighet.
Men Tomas Nordberg skulpterar inte i marmor eller brons; de varaktiga materialen är inte hans. Han föredrar lättheten framför tyngden, rörligheten framför den statiska orörligheten, öppenheten fram för den slutna, ointagliga gestaltningen.
På Uppsala konstmuseum visas nu hans utställning Följe, en svit gestalter, skulpterade i akvarellmålade pappersfragment som fogats samman till kropp och volym. Är det måleri vi ser, eller skulptur? Frågan är felställd, Nordberg arbetar skulpturalt med måleri; så odogmatisk kan den seriösa konsten i dag te sig, och Tomas Nordberg är en av dess självständiga företrädare.
Formmässigt har hans skulpturer likheter med Rune Rydelius i sin öppna form och sitt bruk också av negativ volym. Samtidigt känns sviten tveklöst som en visualisering av ett historiskt arv; just i dessa slottssalar har gårdagens kungliga gestalter befolkat rummen, arrangerat sina fester, tagit emot sina prominenta gäster, något som också apostroferas genom den parallellt visade utställningen Rex och Regina.

Tomas Nordberg väcker historien till liv, men han gör det med vår egen tids uttryck och inte utan ett visst mått av befriande respektlöshet. Hans gestlater är preciösa, behagfulla, flärdfulla, kanske lite inbilska posörer som trår sin dans på de historiska tiljor som en gång fanns.

Rytm, rum och rörelse

Sara Johansson på Galleri 1 och Tomas Nordberg på Uppsala konstmuseum arbetar båda med rummet som spelplats men med helt olika uttrycksmedel, skriver Cristina Karlstam..