Rummets tidlösa tystnad

Åmells prestigekonsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm har med sin nye intendent Niclas Östlind alltmer etablerat sig som en röst att lyssna till i samtidskonsten. Nu slår man ett slag för den konst som man med en träffande formulering beskriver som "den intensiva lågmäldheten". Med utgångspunkt från William Hammershöjs målning Interiör med kvinna vid klaver från 1910 har man samlat fyra nutida konstnärer, alla högskoleutbildade och aktiva mitt i karriären till ett "samtal" med sordinerade röster som kräver stillhet, tid, lyhörd uppmärksamhet och sensibelt öppna sinnen av betraktaren.
De fyra konstnärstemperamenten utgör tillsammans en visuell kvartett vars solopartier och samspel närmast kan liknas vid ett stycke kammarmusik. Så avlyssnat blir behållningen också den maximala för betraktaren/lyssnaren.

Grundackordet och den konceptuella basen till hela utställningen anger William Hammershöj med sin målning där bortvändheten, gåtfullheten, rummets rymd och ljusets vemod förmedlar stillhet, intensitet och en nästan andlös tystnad.
Ur detta med arkitekturen i det fysiska rummet samspelande koncept lösgör sig de fyra stämmorna, stiger fram en och en och samlas slutligen till en fyrstämmig klang.
Hos Per Kesselmar ser jag vitheten ´vibrera; det är som hade all färg återsamlats och återgått till sin vithet i hans virtuosa lager-på-lager-teknik. Om någonstans ett verkligt meditativt måleri är möjligt är det här i Kesselmars subtila, klangrika tystnad.

Richard G Carlssons måleri vidgar rummet, öppnar nya rumsligheter och visuella volymer, samtalar med det fysiska rummet och fortsätter den resa i tystnadens landskap som Hammershöj inleder när han öppnar salongsdörrarna till klaverets tysta musik.

Karin Ohlin fullföljer i sina tredimensionella objekt den rörelse ut i det fysiska rummet som initieras i Richard G Carlssons och Per Kesselmars måleri. Särskilt explicit sker detta hos Kesselmar, som i några vägganslutna målningar/objekt skapar ett slags tomrummets innehålls mättade minimalism.
Karin Ohlin är mer konkret när hon ställer sitt tomma pianoskal med enbart svarta tangenter mitt i rummet som en tystnadens paradoxala klanglåda. För en stund har det Hammershöjska rummets gåtfullhet tagit gestalt; dåtid och nutid överbryggas och förenas i några svindlande tidlösa ögonblick. De lika funktionsodugliga dörrar som konstnären lutat mot utställningsväggen leder blicken in i okända, mentala rum.

Marie Andersson slutligen gör med sin intelligenta fotokonst en inneslutande gest, som om hela utställningen kunde sammanfattas i hennes bilder. Det är en fotokonst där rum och betraktare, kamera och motiv, redskap och resultat relativiseras på ett ibland nästan hisnande sätt. Medvetna verfremdungsdetaljer lägger ytterliga dimensioner till en fotokonst som därtill är bedövande vacker. Hos Marie Andersson samlas då och nu till en tidlös närhet som gör mig alldeles lycklig. Hennes mästerliga sätt att måla med ljuset är något av det bästa jag sett på mycket, mycket länge.

Rummets tidlösa tystnad

Vad fångar bäst vår uppmärksamhet - den expressiva gesten eller den återhållna rörelsen?Vad hör vi bäst i mediebruset - det högröstade påståendet eller den lågmälda viskningen?Svaret är inte alldeles självklart.