Rum och rymd och ljus

För några månader sedan invigdes det som sannolikt kommer att bli århundradets konstverk i Uppsala. Det var när det i decennier efterlängtade Musikens hus stod klart vid Vaksala torg. Henning Larsens Tegnestues magnifika byggnad är ett konstverk i sig, svårt att överglänsa, till och med svårt att komplettera och "utsmycka". Den livfulla fasadens glänsande ytor står i spännande kontrast till den massiva, kvadratiska huskroppen, och den djärva spalten mellan husets delar gör samtidigt den tunga kuben till en förvånansvärt lätt och luftig byggnad.

Hur ska en konstnärlig gestaltning av ett redan i sin arkitektur så fulländat verk kunna se ut? Och vem skulle den konstnär vara som förmådde klara den uppgiften?
Valet föll på Katarina Löfström, en av Sveriges främsta ljus- och ljudkonstnärer, som sedan länge etablerat sig som en gränsöverskridare med särskild känslighet för just samspelet mellan ljud, ljus och visualitet. Hennes lösning blev den ljusinstallation som fått den kongeniala titeln Coloratura- en ljusslinga om mer än 400 lampor som likt en antik fris löper runt hela huset och som via ett komplext datasystem reagerar på den musik) som alstras i huset. Kvällsflanörer kring Vaksala torg kan numera uppleva ett fascinerande ljusspel när det är konsert inne i huset. Konsertbesökaren däremot kan möjligen se en lätt spegling av effekterna i samband med konserterna paus, om det pågår andra program i andra delar av huset.
Nu har Uppsala konstmuseum kommit på den lysande idén att dokumentera Katarina Löfströms Coloratura under pågående konsert. Resultatet kan beskådas i den stora utställning med ett flertal av Löfströms övriga verk som nu visas på konstmuseet. Genom denna dokumentation kan man som betraktare befinna sig på en gång inne i huset och utifrån se det fascinerande ljusspelet.

Utställningen är ett föredömligt initiativ för att ge publiken, Uppsalabor såväl som tillresta konserthusbesökare, möjlighet att närmare lära känna ett ovanligt och mycket gediget konstnärskap. Och att också kunna placera in Coloratura i konstnärskapets helhet.
Det framgår ganska snart att just spelet mellan ljus och mörker, tystnad och ljud, är signifikanta teman i Löfströms konst. I museets stora sal på 4: e våningen möter besökaren en rumsinstallation där det kraftfulla linjespelet i väggmåleriet kompletteras av en videoprojektion där samma linjer filmats i glidande rörelser. Och mitt på golvet två segelvända speglar, som inbördes skapar överraskande ljus- och linjeeffekter. Det är storslaget och storartat, mångtydigt och oupphörligt fascinerande. . Katarina Löfström intar rummet, beramar, markerar, laddar och exproprierar det med konstens hela kraft. I
Installationen i det första rummet leder sedan naturligt över till utställningens övriga verk. Bland dem fäster jag mig särskilt vid de båda projektionerna Scoore och Tower som visas i Galleriet. Här liksom i Finale i konstmuseets filmrum dokumenteras bredden och vidden i det Löfströmska sättet att arbeta med visualitet och ljud. Det som åskådliggörs ger associationer till sfärisk, kosmisk musik, samtidigt som de raffinerade ljuseffekterna problematiserar vårt seendes räckvidd och vår rationalitets begränsningar. Utställningen är full av sådana överraskande upplevelser.

Blinkande ljusslingor, som verket Loop i filmrummet är förvisso inte nytt i samtidskonsten. Flera konstnärer, såväl svenska som internationellt verksamma, har använt sig av denna metafor. Felix Gonzalez Torres har gjort sig känd för detta sätt att arbeta, men även en konstnär som Mona Hatoum har använt ljusslingor, bland annat i sin stora utställning hos Magasin 3 härom året. Men hos Löfström ingår dessa verk i en större helhet där de finner sin naturliga plats och funktion. Utställningens ljusslingor knyter omedelbart an till Coloratura, som därmed får en ännu vidare betydelse.
Det finns en naturlig korrespondens mellan Staden som livsrum och ljudkuliss och konsten som gestaltare och vidarebefordrare i Löfströms verk. Detta är konst för vår tid och vår tids stad och miljö. Detta är konst som accepterar, omfattar och uppskattar just storstadens rytm och karaktär och hjälper betraktaren att igenkänna moderniteten och finna den vacker, betydelsefull och kongenial med vårt eget sätt att leva och uppleva tid och rum. I Musikens hus-installationen Coloratura har Katarina Löfström med emfas demonstrerat sin följsamhet mot arkitekturen och husets "själ". Hennes mäktiga utställning på konstmuseet fördjupar bilden av detta på en gång självsäkert stolta och ödmjuka sätt att förhålla sig till tiden, rummet, konsten och betraktaren.

Rum och rymd och ljus

Konstnären bakom verket Coloratura i Musikens hus, Katarina Löfström, presenteras i en genomarbetad utställning på Konstmuseet, skriver Cristina Karlstam.