Rivstart 2005 för Gottsundapoet
Nu ligger Gottsundapoeten Mohamed Omars debutdiktsamling på bokhandelsdiskarna. UNT uppmärksammade honom redan i mars. Men mycket har hänt sedan dess. Det verkar vara mitt år i år, säger han själv.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Man kan travestera Strindberg och Hemsöborna och tänka sig Sverige som ett stort Hemsö och Mohamed Omar som en sorts flerkulturell Karlsson, som bestämt stövlar in i våra liv. För nog har vi väl något av madam Flod i oss, visst är vi redo att förföras av en ny röst. Särskilt en som ligger så rätt i tiden.
När nyheterna handlar om terrorister och självmordsbombare med islamisk bakgrund, och muslimer i de utsatta länderna känner sig betraktade med misstro av omvärlden, rentav hatade och hopbuntade med de extrema terroristerna — predikar Omar, som han själv kallar sig, utveckling och modernisering av islam. Och demokrati och jämlikhet.
— Jag är muslim. Men också "ingenting". Jag lyssnar inte på ayatollor och mullor. Jag är lika hemma i den moderna europeiska muslimska reformrörelsen som i sufismen, mystiken. Jag läser Koranen på arabiska och tar ställning själv, säger Omar.
Fantastiska ungdomar
— I praktiken väljer man alltid de delar av sin religion som man kan praktisera.
Det gäller kristendom, judendom, hinduism, islam ... alla religioner, säger han.
— Men många ungdomar, som attraheras av islam, blir fanatiska. De läser broschyrer som ges ut av extrema sekter, men är mindre intresserade av att till exempel läsa sufiska dikter.
Själv vill han förhålla sig iakttagande och tänka självständigt. Och kritisera och kanske vägleda. Han är inte blygsam, men hyllar för den skull inte självförhärligandet:
— Man ska inte förfalla till andligt högmod för att man ber och följer regler. Det kan lika gärna vara så att det, som är föraktat av människor, är det som har högst värde hos gud.
Mot bokstavstroende och förändringsfientlighet sätter han bildning och utveckling.
— Bildning är medicin mot många åkommor. Liksom personlig kontakt, att man besöker varandra och varandras kyrkor: kristna i moskéer, muslimer i synagogor och kyrkor och så vidare.
Mer religionsundervisning i skolan, där elever av olika trosinriktningar (och utan) måste få kunskap om varandras religioner. Det tror Mohamed Omar är viktigare än någonsin.
Möten mellan människor, demokratisering och modernisering av religionerna hör till det han förespråkar.
— Det är bra att det finns sådana som jag på insidan av religionen. Som kan underminera för fundamentalisterna.
Sin syn på islam och det som händer i omvärlden har han sedan intervjude- buten i UNT 13 mars i år ventilerat i uppåt 50-talet krönikor, intervjuer och andra sammanhang i dagspress, tidskrifter, radio och tv.
Mycket beröm har han fått. Men inte enbart:
— På nätet har jag blivit kritiserad. Men inte hotad.
De senaste fem månaderna har varit omvälvande för den 29-årige slakteriarbetaren Mohamed Omar.
— Jag har gått från total anonymitet till att exponeras i medierna nästan varje vecka.
Under tiden har produktionen av hans diktsamling Tregångare pågått. Och nu är boken färdigtryckt, redo för sina läsare.
Uppmärksamheten i medierna fungerar förstås som en jättelik
reklamkampanj, fast den inte har det syftet. Det har skapats ett sug efter Mohamed Omars dikter. Och kanske efter den prosabok han håller på att skriva, som liksom diktsamlingen ska ges ut av Uppsalaanknutna förlaget Ruin.
— Medierna vill ha folk som de tycker är häftiga. Då kommer man plötsligt i ropet och kan få uttala sig om vad som helst, säger han.
Om både debutboken och den bok som kommer nästa år får bra kritik, är hans chanser att få skriva krönikor också om annat än islam, tror han.
— Man måste först göra sig ett namn. Sedan...
Genomskinligt språk
Mohamed Omar är inbokad på två evenemang på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september: Internationella torget och Rum för poesi. Där ska han läsa sina dikter. Och kanske tala om sitt skrivande, sin estetik. Det gör han gärna.
— Det är motsägelsefullt, vet du. Att samtidigt som man behöver orden för att uttrycka sig, är de ett hinder. Ju fler ord man använder, desto längre kommer man från det man vill beskriva. Jag vill att språket ska vara genomskinligt. Att man inte ska märka det, när man läser. Jag är oerhört noga med mina dikter. Väljer varje ord, varje bokstav faktiskt. Och radfallet och var stroferna ska brytas.
— Ännu har jag inte skrivit min bästa dikt. Den där som finns inom mig.
Att han skulle bli författare av något slag, trodde han redan som barn. Under mellanstadietiden satt han ofta på biblioteket — skolkade ibland för bibblans skull — och läste.
— Jag kände en frändskap med författarna, att jag fick vänner bland dem, att jag var en av dem, att det bara var en tidsfråga.
Man kan tro att en sådan ständigt läsande pojke skulle klara sig bra i skolan. Icke.
— Jag var lat. Och frånvarande. Tog inte ens studenten.
I stället for han till Kenya och testade livet som svensk-iransk-kenyansk (så ser hans bakgrund ut) muslim. Bland annat vandrade han omkring med sufier från moské till moské, sov utan myggnät, fick malaria och diarréer och blev magrare och magrare.
— Jag levde enkelt, ville bli dervisch och glömma den här världen. Men tyvärr. Jag kan aldrig vara mitt i, bara vid sidan av och iaktta. Jag måste komma tillbaka hit, där jag är sedd och bekräftad, och berätta.