Resor i existentiella landskap

Det händer en hel del på den Stockholmska konstscenen just nu. Söndagen den 24 september öppnades Bonniers konsthall i Johan Celsings nybygge på Torsgatan, bara några minuters promenad från Centralen. Och i dag är det Magasin 3 Stockholm konsthalls tur att slå upp portarna i en ny entré i Frihamnen och därmed också inviga höstens förs­ta utställningar.Genom att utnyttja befintliga utrymmen på ett vettigt sätt har man kunnat inreda en välkomnande entré som också rymmer kafé och ett referensbibliotek. Därmed har konsthallen med sin adress Frihamnen fått möjlighet att välkomna sina besökare på ett med mångsidigt sätt än tidigare.Men det är givetvis genom en kvalitetsmässigt hög utställningsnivå som Magasin 3 under åren befäst sin ställning som en av de intressantaste arenorna för samtidskonsten i Stockholm. Och höstens upptakt avviker på intet sätt från den inslagna vägen. Med sina spatiösa utrymmen och sin flexibla planlösning kan konsthallen utan besvär visa flera utställningar samtidigt. Så har man också valt att satsa på ett internationellt "gästspel" med den sydkoreanska konstnären Kimsooja och en djupdykning i de egna samlingarna med fyra av Uppsalabördiga Gunnel Wåhlstrands monumentala tuschmålningar.Gunnel Wåhlstrand fick redan vid sin examensutställning på Galleri Mejan 2003 ett genombrott som en självständig och mycket seriös konstnär med en väl behärskad teknik. Med bilder ur det privata familjealbumet som förlagor skapar Wåhlstrand stora tuschmålningar med en extremt exakt detaljåtergivning. Det är bilder som lyfts upp ur minnet, räddats undan glömskan genom ett arbetssätt som är både tekniskt och mentalt mycket raffinerat — som ett mödosamt arrangerat framkallningsbad i minnets mörkrum.Främst är det sökandet efter den fadersgestalt som alltför ung gick ur tiden som är ämnet för Gunnel Wåhlstrands innerliga återskapande av den för alltid förlorade. De fyra målningar som ingår i utställningen har alla tidigare visats i Mejanutställningenoch vid and­ra tillfällen. Återseendet bekräftar tidigare intryck av ett ovanligt moget och självständigt måleri som man gärna vill följa.På den internationella konstarenan är sydkoreanskan Kimsooja ett välkänt namn. Sedan slutet av 1990-talet är hon bosatt i New York där hon fått den konstnärliga frihet som endast i begränsad omfattning rådde i hennes hemland. Vid utställningar och biennalen, har Kimsoojas konst rönt stor uppmärksamhet. Nu arrangerar Magasin 3 som första institution i Norden en stor utställning med sju av hennes verk, bland dem videon Cities on the move där konstnären själv färdas med bil i Korea nästan 3 000 kilometer, sittande på en last av färgglada så kallade bottaris, tygknyten i vilka man i Korea förvarar sina tillhörigheter. De flerfärgade tygstyckena återkommer i flera verk i utställningen, såväli videoformade performances som i fysisk närvaro i rummet.Det handlar om rörelse, förflyttning, resa, fysisk såväl som mental och andlig, kanske till och med om själva livscykeln när Kimsooja med den egna kroppen som redskap och beståndsdel i helheten iscensätter sina verk. Med oändlig noggrannhet ochmed ett i väst ovanligt lyssnande inåt undersöker konstnären själva livsresan, där stillheten, tystnaden och den eviga rörelsen är likvärdiga enheter. Den stora installationen A laundry woman i konsthallens bottenvåning med de böljande tygstyckena upphängda som på tork i vinden, åstadkommen genom takfläktar, inbjuder till en "pilgrimsvandring" bland minnen, medan den tibetanska munksången ytterligare förstärker den nästan religiösa känsla av andakt som verket förmedlar.Särskilt tydlig blir konstnärens inriktning på existentiella livsfrågor i ett par enkanalsvideor där den egna kroppen används i en meditativ, tyst gestaltning. I A needle woman — Kitakyushu från 1999 ligger konstnären orörlig på toppen av en klippformation med ryggen mot betraktaren. Endast ljusets lätta skiftningar ger besked om att det är en videoloop, inte en stillbild, man betraktar. Kvinnan och klippan tycks nästan sammanvuxna till ett; människans beroende av och tillhörighet till själva jorden får en lika enkel som pregnant tydlighet. I det andra verket, A laundry woman — Yamuna river, India, blir den existentiella symboliken ännu mer explicit. Betraktande den förbiglidande floden som bär med sig rester av en kremering står kvinnogestalten med ryggen mot betraktaren och blir en ställföreträdande iakttagare av själva livsförloppet. Jag läser det oerhört laddade verket som ett vackert, vemodigt och ödmjukt memento mori. I en ovanligtgedigen utställning av en högintressant konstnär är detta verk kanske det allra mest berörande och övertygande.