Det finns historier som måste berättas om och om igen. Så är det definitivt med den bombastiska historien om 60-talets upproriska konst som med en bulldozers finkänslighet plöjde sig igenom stela hierarkier och tabun. Men det innebär inte att man inte kan bli en smula trött på den viktiga berättelsen.
Det brinnande engagemanget och den lite naiva tron på konstens potential att förändra världen gjorde verkligen det sena 60-talet och det tidiga 70-talet till en omstörtande tid – och mängder av uppkäftig konst som skapats sedan dess klafsar omkring i förebildernas väl utmejslade fotspår. Men när det omstörtande decenniet presenteras är det lätt hänt att en känsla av övermättnad infinner sig på samma sätt som den gör när man (igen) gör misstaget att köpa en engelsk rocktidning och inser att det inte ger så mycket att läsa en trettio sidor lång artikel om Bob Dylans övergång från akustisk folksångare till elektrisk gud. Inte så mycket för att man inte i botten av sin själ inser vikten av de där släpiga tonerna som inleder ”Like a Roling Stone”, utan för att man har läst samma artikel så många gånger att revolutionen har förvandlats till ett arkivariskt faktum, och för att dofterna av elektricitet och damm kan vara förvirrande lika.
Ett annat problem när decenniet presenteras är att det tenderar att lyftas fram med en underton om att allt var bättre förr – mycket för att de som producerar utställningarna i fråga själva var med på ett hörn och förirrar in sig i stora moln av nostalgiska ungdomsminnen. Det var visserligen lättare att hitta tabun att angripa på 60-talet. Men i gengäld hade konstnärerna en kollektiv rörelse att luta sig mot. De som prövar tabun i vår tid (Pussy Riot, Anna Odell etc.) står mer ensamma och måste vara modigare.
Men man ska inte bli blasé. När jag stiger in på Kulturhusets stora presentation av ”Revolternas decennium” är det första som slår mig hur ofantligt mycket jag hade älskat utställningen när jag var 23. Det är som att stiga in i en klippbok full med hjältar. Nästan alla stora namn, och mängder av mer marginella men minst lika viktiga aktörer, finns representerade. Ofta i form av raspiga svartvita videor, gamla affischer eller mindre betydelsefulla verk, men ändå. Fluxus, Beuys, Ed Ruscha, Marina Abramovic, Bruce Nauman, Daniel Buren, Vito Acconi, Niki De Saint Phalle, Richard Long, Lee Lozano och hela gänget omformulerade vår syn på vad konst har potential att vara. De lyckades inte ställa världspolitiken på ända eller skapa ett jämställt samhälle, men de utvidgade vår förmåga att diskutera det (alltjämt) pågående haveriet och att gå omkring bland dokumenten ger faktiskt något av en helhetsbild. I synnerhet som ”Revolternas decennium” inte nöjer sig med uteslutande västerländska konstnärer, utan höjer blicken en smula.
Och det är klart - Wienaktionisternas grisiga orgier med inälvor och nakendans skulle nog fortfarande höja några ögonbryn om de producerades idag, och dessutom relativt snabbt omvandlas till en framgångsrik tv-serie på HBO. Och även om VALIE EXPORTS grenlösa byxor, som skrämde slag på det österrikiska etablissemanget 1968, inte längre orsakar moralpanik så är ”Actionpants: Genital Panic” fortfarande ett fundament som aktivister som Femen lutar sig mot.