Rädsla för tomhet

Tomhet kan motas på många sätt. Ett stort objekt kan fylla ut ett rum rent fysiskt, ett mindre objekt kan skapa en spänning som sträcker sig från golv till tak. Ljus och mörker kan bygga strukturer och vi kan vandra i landskap av ljud. Och en riktigt distinkt tanke kan få fäste och ta mer plats än en stor soffgrupp. I utställningen Horror Vacui fyller de finländska konstnärerna Markus Copper, Jari Haanperä och Kimmo Schroderus på de flesta tänkbara vis ut Norrtälje konsthall.

Den rädsla för tomhet som utställningstiteln talar om är givetvis minst av allt den fysiska, men också den är förjagad. Redan det första verk som möter betraktaren, Kimmo Schroderus monumentalskulptur Bogey - sagolikt inklämd mellan konsthallsentrén och Norrtälje å - låter förstå att det inte handlar några tomma rum. Bogey är en ganska magnifik skapelse som består av åtta svarta stålarmar som liksom expanderar från en gemensam mittpunkt. Lemmarna är klumpiga och kunde vara hämtade från ett futuristiskt teleskop eller kanske ett vapen. Verket är på en gång hotfullt och rörande. Armarna puffar iväg betraktaren men formen och tyngden attraherar och drar betraktaren till sig, nästan som om det handlade om en lekskulptur för vuxna.

Markus Coppers rörliga skulpturer laborerar med ljus och ljud och bär liksom Schroderus verk en dubbeltydig känslighet som möjligen kan beskrivas som schablonartat manlig. Copper har tidigare bearbetat nationella sorger som ubåten Kursks förlisning och Estoniakatastrofen och då liksom försänkt en molande känsla av sorg i mycket tyngd och tekniska lösningar. I Norrtälje visar Copper Whaling station, som upptar ett helt rum. På en orange stålkonstruktion är en traditionell valfångstbåt i tjärat trä placerad. Båten är uppsågad i flera delar och under fören vilar en stor bälg som tillsammans med ett system av vajrar, och ett tiotal blinkande saftblandare, plötsligt får liv och lyfter båten mot taket i ett vrålande djuphavsskri. Skulpturen agerar både fisk och modern rovfiskare och skickar en tanke till dem som en gång fiskade för föda och inte bara vinsthunger.

Jari Haanperä jobbar i samma skola som de övriga två, men har ett tydligare intellektuellt anslag. I den korta videoloopen Toilet betraktar han sakligt hur en rulle toalettpappet går sin slutgiltiga undergång till mötes, och i den lite längre filmen World of light resonerar han kring hur det artificiella ljus vi dagligen fördriver mörkret med har förändrat världen. Ljus är exempelvis en förutsättning för modern krigsföring och har fortfarande drag av klassmarkör, titta bara på de konnotationer ett välupplyst butikskomplex vill sända ut.

Och som för att understryka sina teser visar Haanperä också ljud- och ljusinstallationen The Small Light Projector, som med prismor från ett otal förstoringsglas, glödlampor i vatten, spotlights och en snurrande platta, ser ut som en korsning mellan destillator och allkemistverktyg. Till en monoton ljudmatta projicerar verket ett skuggspel på en vägg, om det är ljus eller mörker som gestaltas får betraktaren bestämma själv.

Horror vacui har inte bara tagit sig konsthistoriska uttryck i bordsdukar som täckts med mängder av broderi eller löjligt överarbetade pelare. Rädslan för tomhet har också drivit människan att alltid försöka få, ta, kräva och tvinga till sig mer, mer och mer. Om det finns plats för ytterligare vinstmaximering, ja, då ska det ytterligare vinstmaximeras. Genom vår drift att klottra marginalerna fulla kommer vi till slut att marginalisera oss själva.

Rädsla för tomhet

Horror Vacui samlar tre konstnärer som skyr tomheten. Sebastian Johans ser en utställning som kunde vara skapad av Uppfinnar-Jocke hög på cyberpunk.