Punkkonst

Hösten 1996 och våren 1997 är centrala tidpunkter i måleriets historia i Sverige genom utställningen Måleriet – det utvidgade fältet som växelvis visades på Rooseum i Malmö och Magasin 3 i Stockholm. Utställningen var en positionsbestämning och ett svar på återkommande påståenden om genrens nära förestående död.
Som en tidsmarkör var den viktig, därför att den synliggjorde teknikens erövring av andra uttrycksmedel än de traditionella, färg på duk eller pannå. Då var ett sådant tydliggörande nödvändigt. I dag känns det närmast som en självklarhet att måleriet, liksom de flesta andra konstgenrer, överskrider förutbestämda gränser och tillåter sig inbrytningar inte bara tekniskt utan även på näraliggande estetiska och konceptuella områden.
En av konstnärerna som med sina verk den gången slog fast måleriets förnyelseförmåga och rätt att experimentera var Jutta Koether, född och utbildad i Köln där hon i det företrädesvis manliga konstlivet var en ifrågasättare, en oppositionell och gränsöverskridande rebell som lika gärna ägnade sig åt skriverier, musikskapande och performance som måleri. Hennes musikaliska hemvist är punken, inte minst använd i performancesammanhang.

Nu är Jutta Koether tillbaka i Stockholm, den här gången med en soloutställning på Moderna Museet, curerad av Iris Müller-Westermann och ett första prov på vad den nya chefen Daniel Birnbaum vill med sitt ledarskap. Utställningen visas i museets undervåning och pågår parallellt med den stora Eva Löfdahlutställningen en trappa upp.
Det är ett sammanträffande som kan se ut som en tanke att en genreutvidgare och oförutsägbar konstnär som Löfdahl med sitt genomförda helhetstänkande delar museum och utställningstid med Koether. Det finns en frapperande likhet mellan bådas sätt att förhålla sig till själva utställningskonceptet, till rummet och till presentationen av de enskilda verken. Också hos Koether är just helhetstänkandet dominerande när hon låter sina målningar installeras på ifrån väggen fristående glasskärmar som möjliggör en sammanhängande läsning av utställningens alla enskilda verk. Besökarna rör sig i utställningsrummen och blir med nödvändighet en del av konceptet, lika synliga som konstverken.

Jutta Koethers måleri brukar beskrivas som medvetet ”orent” med sin delvis klumpiga linjeföring, sina många citat från egna och andras verk, sin blandning av material och tekniker och sin mycket medvetna vägran att inordna sig i en förväntad estetik. För Koether är det lika självklart att använda ljusröda skärmar för hängningen av målningarna som att i nästa stund helt överge färgen och duken och i stället använda nitar, speglar, plast eller kedjor i reliefliknande objekt. Inga verk återfinns på utställningsrummens väggar; Jutta Koether bygger sin egen ”kub” mitt i den så kallade vita kuben (museet) och distanserar sig och betraktaren därmed från en gängse museumsutställning och –upplevelse.
Med referenser till såväl konstteori som konsthistorien, är hennes ”utvidgade fält” ett  terra incognita att utforska. En katalog med upplysande, vägledande texter och en intervju med konstnären publiceras i anslutning till utställningen. Vid öppningen framförde konstnären en performance tillsammans med Kim Gordon. Fredag 8 april är det dags igen för ännu ett sceniskt framförande, denna gång med filmaren, videokonstnären och musikern Tony Conrad som partner. Lördag 9 april blir det film av och med Conrad i Moderna Museets biograf.