Proggressiv skåpmat med delikata inslag

Uppsala konstmuseum firar jul med uppföljare till vårens affischutställning Progg & protest. Tvåan är liksom föregångaren en enkel men ganska sympatisk historia som blickar bakåt med såväl nostalgiska ögon som några relevanta inpass om estetiska ideal som fortfarande har bäring. På sätt och vis befinner sig konsten alltjämt i det modernismbrott som 60-talet innebar, även om de möjliga (både estetiska och politiska) utsagorna är fler och det där brinnande upproret är lite svårare att uttrycka idag, i varje fall om man är ute efter en chockverkan. Men den ofta politiska gatukonst som just nu förmodligen befinner sig på en kulmen är en direkt arvtagare till 60-talets protestaffisch.

Precis som tidigare visas Filmen om Uppsala Musikforum, sammanställd av Anders Folke, som en del av utställningen och de löst sammanfogade scenerna från tidigt 70-tal ger verkligen en bild av Uppsala som känns fjärran den stela akademiska självbild som dominerar i dag. Uppsala musikforum var tidigt ute i den nationella progressiva musikrörelsen och filmen visar, vid sidan av en samling helt bedårande frisyrer, ett fint engagemang och historia av solidaritetsiver som förtjänar att lyftas fram.
På väggarna dominerar en rad kända affischer av Carl-Johan De Geer, Lena Swedberg, C Göran Karlsson, Kjartan Slettemark och Lars Hillersberg. Verken har välförtjänt fått närmast ikonstatus, vilket dock har fått som följd att betraktaren har sett dem till lust och leda. Men det är klart - portalverk är alltid viktiga att visa. Men rent underhållningsmässigt känns Helmut B Rupprechts lokala posters mer lockande.

Ett annat roligt möte är Uppsalakonstnären Jan Ewemos Av och påklädda, från 1970, en samling stora klippdockor av masonite som hänger på väggen med tidstypiska klädesdräkter i vajrar framför. Ursprungligen kunde besökaren styra på- och avklädandet från en instrumentpanel, men idag sköts strippandet (om tekniken fungerar, vilket den inte gjorde när UNT var på besök) av en rörelsesensor, vilket innebär en intressant maktförskjutning inom verket. De hjälplösa dockorna som tidigare var utelämnade åt betraktarens nycker är numera aktiva blottare som själva har kommandot.

I det lilla rummet bredvid Upsala Ekeby-samlingen är en mer samtida kommentar, och en av utställningens höjdpunkter placerad. Carl-Johan De Geers installation Gula rummet består av färgglada textiler, en soffa, ett bord, en skrivmaskin, några mappar, en gammal Aftonbladet och lite andra saker som konstnären har funnit någonstans i sitt minne och placerat i verket som närmast är att beskriva som ett retroperspektivt självporträtt. Scenografi och självbild sammansmält i ett dockskåpshörn i skala ett till ett som lockande lyser påskgult glatt och som väl svarar mot de förväntningar som yngre människor, som inte var med när det begav sig, har på den aktuella tiden. Men man måste minnas att Carl-Johan De Geers gula rum bara består av interiörer och objekt, människorna är inte kvar i den autentiska miljön. Man kan blicka tillbaka, men inte längta, och än mindre röra sig bakåt i tiden. Det är i framtiden vi måste hitta våra viktigaste uppror.

Proggressiv skåpmat med delikata inslag

Uppsala konstmuseum fortsätter att lyfta fram proggens gyllene år i en utställning som innehåller både skåpmat och några roliga möten, konstaterar Sebastian Johans.