Post festum i Konstens Venedig

Att säga att världen inte är en utan flera är närmast en truism. Daniel Birnbaum, svensk curator för den 53: e konstbiennalen i Venedig, reserverar sig också inför sitt eget valda tema för årets specialutställning. Fare Mondi / Making Worlds kan synas en aning pretentiöst.
Ändå ska det visa sig vara en ganska träffande beskrivning av den utställning med ett 80-tal utvalda konstnärer som breder ut sig i den stora utställningspaviljongen (tidigare italienska paviljongen) i Giardini och i det näraliggande gamla båtvarvet Arsenale.

Det kan handla om rumsbyggen i såväl fysisk som mental mening som hos den argentinske konstnären Tomas Saraceno, som skapat ett eget galaxsystem, en väldig spindelnätsliknande installation där besökarna får kryssa sig fram för att komma vidare. Brasilianska Lygia Papes (1927-2004) gyllene trådar från golv till tak är en annan och mer raffinerad variant på ett sådant försök att behärska och förvandla "rummet" till en egen värld. Papes verk utgör för övrigt den estetiskt mycket attraktiva entrén till hela utställningen.
@3a Text ui:Att dialekterna är många när konstnärer från i princip hela världen samlas under ett gemensamt tema är givet. Det betyder också att resultatet med nödvändighet blir mycket brokigt, vilket gör utställningen oupphörligt intressant och bidrar till att hålla besökarnas uppmärksamhet vid liv. När sydafrikanen Moshekwa Langa breder ut ett intrikat mönster av trådar och garn över golvet i sitt utställningsområde blir styrkan och komplexiteten i den moderna "globala byn" mycket tydlig.
Indiska Sheela Gowda tangerar ett liknande koncept i sin skulpturala installation, där dessutom genusfrågorna får sitt inträde i biennalen; blanka (manliga?) stötfångare infångade i ett virrvarr av svart (kvinnligt?) garn är Gowdas uttrycksmedel.
Utagerande och expressiv så det står härliga till är Kamerunkonstnären Pascale Marthine Tayou, som byggt den afrikanska byn mitt i Arsenale. Och de ofta aktualiserade frågorna om centrum och periferi får därmed sin definitiva plats i biennalen.

Av de nämnda exemplen på konstnärernas sätt att uppfatta temat världsbyggen torde framgå att konstbiennalen 2009 faktiskt lyckats tydliggöra insikten att något självklart centrum inte längre existerar eller kan motiveras, inte heller inom konstvärlden. Allt beror på valet av utsiktspunkt.
I Venedig gör Polenbördiga Alexandra Mir ett både humoristiskt och träffande uttalande i detta ämne, när hon delar ut en miljon vykort med motiv från olika platser och miljöer från världens alla hörn, alla med texten Venezia i versaler.
Marjetica Potrc från Slovenien väljer i sina illustrativa teckningar i stället ett pedagogiskt spår när hon söker formulera en framtidsvision av gemensamma "världar".
I det sammanhanget platsar också svenske Öyvind Fahlströms världspussel Dr Schweitzers Last Mission. Verket visades redan på en av 1960-talets biennaler, men har behållit sin aktualitet också på 2000-talet.
Bland alla de fiktiva världar som konstnärerna presenterar hör mexikanen Hector Zamoras zeppelinare över Marcusplatsen till de roligaste. I sin videosekvens låter Zamora en ström av luftfarkoster segla in över Venedigs hjärtpunkt, och i Arsenale svävar en mängd fysiska varianter av samma farkoster över besökarnas huvuden. Medan Richard Wentworth, född på Samoa men bosatt i London, skapat en mobil av böcker, False Ceiling, med upphöjd position högt över publikens huvuden. Om verket ska läsas som ett ifrågasättande av kulturens möjligheter att skapa verkliga och livsdugliga världar kan väl diskuteras.
Sådana tankar blir annars tydliga i det unika samarbetet mellan Danmark, Norge, Finland och Sverige vid årets biennal. Norden brukar normalt räknas till periferin i internationella sammanhang. Men projektet The Collectors har visat sig bli något av biennalens verkliga centrum och den kanske mest uppmärksammade utställningen av alla. Men då har vi lämnat specialutställningen Making Worlds och börjat vandringen i de olika nationernas fasta paviljonger i Giardini och i palats och kyrkor ute i stan, där varje land själv väljer teman och utställare.

Den dansk-norska konstnärsduon Michael Elmgreen och Ingar Dragset är männen bakom den framgångsrika utställningen The Collectors som renderat dem biennalens pris för årets bästa curatorsarrangemang. Konstnärer från de fyra nordiska länderna bidar med olika inslag till helheten. Svenska deltagare är Martin Jacobson och Klara Lindén.
The Collectors är en ironisk, bitvis cynisk, grotesk och med svart humor tryfferad gestaltning av en kollapsad marknad, en tragikomisk beskrivning av den västerländska (konst)världens implosion i finanskrisens 2000-tal. Besökarna guidas av en mäklare i den bedagade lyxvilla som är till salu, en miljö som visar sig vara absurd med trasig, oanvändbar trappa, utbränt tonårsrum (av Klara Lidén), uppstoppad älsklingshund och en guldstaty av den utflyttade familjens mångåriga tjänarinna, utan vars tjänster och underordnade ställning deras tidigare lyxliv varit en omöjlighet. Och i grannhuset, där den konstsamlande ungkarlen påstås leva, är det bara några av hans unga älskare som fördriver tiden vegeterande i nordiska designmöbler.
Ägaren själv har övergett sitt misslyckade romanförsök i en manushög på skrivbordet och återfinns flytande med huvudet neråt i villans utomhuspool. Skor och strumpor på poolkanten armbandsur och cigarettpaket på poolens botten. Sic transit gloria mundi.

Festen är över, skriver den tyska tidningen Welt am Sonntag i sin stort uppslagna artikel om biennalen i allmänhet och The Collectors i synnerhet. En ganska träffande beskrivning av tillståndet i världen år 2009, även så som det avspeglas i biennalens skapade världar. Och frågan är om inte Norden den här gången lyckats allra bäst med att ta pulsen på denna samtid.
I en artikel på morgondagens kultursida granskas de stora västerländska ländernas bidrag till konstbiennalen 2009, men där lyfts också några av de mer perifera nationernas bidrag fram. Till dessa hör, ur traditionell västerländsk synvinkel, Kina och Förenade arabemiraten, som båda deltar med egna utställningar, Förenade arabemiraten för första gången i Venedigbiennalens historia.

Post festum i Konstens Venedig

I en första artikel av två guidar Cristina Karlstam läsarna genom den 53: e konstbiennalen i Venedig, där den nordiska paviljongen intar en central position.