Porträttkonst mitt i samtiden

1964 målade den tyske konstnären Gerhard Richter ett porträtt av en okänd kvinna: Frau mit Schirm (Kvinna med paraply) är ett nyckelverk i Richters oevre och en bild som ger ledtrådar till förståelsen av hans speciella estetik.
Kvinnan har satt den högra handen för munnen som om hon just sett något som gjort henne upprörd, skrämd eller förskräckt. I den vänstra handen håller hon sitt paraply i ett krampaktigt grepp. Vinden tycks ha tagit tag i hennes ljusa jacka, men i övrigt ser man ingenting av den omgivande miljön eller av det som uppenbarligen orsakat hennes tillstånd. Dessutom har konstnären suddat konturerna av sin målning, varför den snarast liknar ett oskarpt fotografi. Vem är den här kvinnan, och varför har konstnären valt att måla av henne på det här sättet?
Förlagan till den gåtfulla bilden visar sig vara ett fotografi ur en dagstidning, föreställande Jacqueline Kennedy efter mordet på hennes make John F Kennedy. Helt avsiktligt har Richter avstått från en omedelbar porträttlikhet. Konsten kan aldrig återge en människas personlighet, menar Richter, den kan endast syssla med ytan. Hans måleri handlar därför alltid ytterst om måleriet självt, motiven är egentligen av underordnad betydelse, därav det medvetna suddandet av konturer, ointresset för detaljer och i förlängningen personligheterna.

Gerhard Richters konstnärskap är ett av samtidens mest omfattande, mångsidiga och betydande. Vid 76 års ålder är hans position som den kanske största av alla i dag verksamma konstnärer allmänt erkänd. Litteraturen om hans konst upptar flera hyllmeter. Han har arbetat med abstrakt måleri (Moderna Museets fyra mästerverk Bach I-V är lysande exempel). Han har målat bilder av den synnerligen kontroversiella Bader-Meinhofligan, 60-talets tyska terrorister. Och när man i början av 2000-talet beslöt sig för att ersätta det provisoriska kyrkfönstret i Kölnerdomen med ett högkvalitativt glasmåleri gick uppdraget till Gerhard Richter. Tanken var att hedra 1900-talets martyrer genom att slutgiltigt ersätta det under kriget sönderbombade södra fönstret med ett bestående verk. Richter valde att arbeta helt abstrakt, den enda rimliga lösningen för att inte trivialisera ett tungt ämne. Resultatet, byggt på konstnärens tidigare arbete med projektet 4 900 färger, är ett lysande konstverk som låter dags- och solljuset spridas in i kyrkorummet genom ett fantastiskt mosaikmönster i tusentals färger.

När National Portrait Gallery intill Trafalgar Square i London nu visar en stor utställning av denne konstnärlige mångsysslare, har man valt att helt koncentrera sig på Richters porträttkonst. Det betyder att fokus riktats mot en av de mest centrala delarna i Richters konstnärskap. Det är i porträtten, baserade på fotografiska förlagor, som karaktär och villkor enligt hans konstsyn blir som mest tydliga. I London visas drygt 80 sådana porträtt, inklusive en fotografisk version av de 48 porträtt av kända kulturpersonligheter från 1800- och 1900-talet med vilka Richter representerade Tyskland vid Biennalen i Venedig 1972. I Londonutställningen är det alltså fotografier av målningar som en gång utförts med fotografier som förlagor som exponeras alldeles innanför entrén till galleriet. Härigenom läggs ytterligare en dimension av relativisering av bild och avbild till Richters verk.
I övrigt är det porträtt av kända och okända personer som exponeras, några utgående från tidningsbilder, andra från fotografier i det egna familjealbumet. Bland de förra kan nämnas målningen av en ung Brigitte Bardot på promenad tillsammans med sin mamma (1965). Ett porträtt av Documentas skapare Arnold Bode hör till samma kategori bilder. Det var vid ett besök på Documenta 2 i Kassel 1959 som Richter för första gången konfronterades med den moderna samtidskonsten, ett möte som blev avgörande för hans fortsatta verksamhet.

En särställning i utställningen och i Richters samlade verk utgör hans bilder av sina barn. Här finns det berömda porträttet av dottern Betty (1988), sedd bakifrån och med det cendréfärgade håret uppsatt i en mjuk knut, en bild som blivit något av en ikon i den Richterska verklistan. En liknande position förutspås nu porträttet av dottern Ella, målat 2007. Ellas ansikte är avbildat nedåtböjt med blicken riktad nedåt. Med sedvanlig suddning har Richter ytterligare fjärmat bilden från personen, helt i linje med sin uttalade estetiska hållning.
Andra centrala verk i utställningen är målningarna av förra hustrun, konstnären Isa Genzken (1993). Genzken är avbildad bakifrån med naken rygg men helt bortvänd och utan konstnärens uppgifter omöjlig att identifiera. I en serie målningar tillkomna 1995 syns en kvinna med ett spädbarn vid bröstet. Modellerna för dessa mycket suddiga bilder är Richters nya hustru och den då nyfödde sonen Moritz. Det är målningar som i sin respekt för de avbildade sublimerar motivet till ett allmängiltigt plan där var och en kan känna igen sig och hitta identifikationsmöjligheter. Kanske är det inte minst just detta som är nyckeln till Gerhard Richters gåtfulla porträttkonst: att han gnom distansering förmår skapa en paradoxal närhet.
I en notering från mitten av 60-talet har Gerhard Richter deklarerat sin hållning så här: "Jaguppskattar det obestämda, det gränslösa; jag gillar en ständig osäkerhet." Det är en hållning som håller alla dörrar öppna till en fortsatt skapande verksamhet av högsta dignitet. National Portrait Gallerys förnämliga utställning och den omfattande bildrika katalogen som producerats i anslutning till utställningen känns därför som ett nedslag mitt i en konstnärlig skapelseprocess, inte som en retrospektiv över att 40-årigt konstnärskap.

Porträttkonst mitt i samtiden

Genom en medveten distansering skapar Gerhard Richter en paradoxal närhet i sitt måleri, skriver Cristina Karlstam som sett en stor Richterutställning i London.