Pehrson fattas oss fortfarande

När Ola Pehrsons, tillsammans med sin hustru och två av deras tre barn, omkom i en trafikolycka på långfredagen 2006 stod han, som man brukar säga, på randen till ett internationellt genombrott som konstnär. Ola Pehrson arbetade ofta med de språkliga och kommunikativa strukturer och strategier vi ständigt tillämpar i vår varseblivning av omvärlden, och han hade ett gehör som är ganska få konstnärer förunnat - hans frånvaro är en svår förlust för det svenska konstlivet. Färgfabrikens retroperspektiva utställning är den första större presentationen av Ola Pehrsons konstnärskap i Sverige och en av höstens viktigaste utställningar.

Det kanske mest utmärkande draget hos Ola Pehrson är förmågan att borra sig in i den kognitiva buffertzon som står mellan individen och all den teknik som omger henne. Människan gapar gärna över tekniska landvinningar, men glömmer snabbt sin förvåning och lämnar ett kritiskt förhållningssätt ännu snabbare. Installationen Desktop, från 1999, är ett bra exempel - Det tvådelade verket består av en vägg målad i windows-grönt bakom en rad hängande frigolitskulpturer som imiterar de skrivbordsikoner vi känner igen från Windows 95. En kamera filmar väggen som återges på en dataskärm i realtid - stående framför skrivbordet där skärmen är placerad ser det ut som ett vanligt, låt vara lite föråldrat, gränssnitt. Om betraktaren däremot ställer sig framför den gröna väggen och vänder sig om kan han se sig själv i dataskärmen några meter bort. Den virtuella världen har plötsligt blivit fysisk, eller om det är den fysiska som har blivit virtuell, och den bedräglighet som bor i en ouppmärksam självtillräcklig blick har avslöjats eller i varje fall påpekats.

Skulpturen Winifile.exe, från 1997, är en tidig föregångare och består av en tredimensionell modell av ikonen med samma namn. Pehrsons lilla trämöbel har hoppat från det digitala rummet till det reella och det som på skärmen ska se ut som en liten byrå har blivit just det den föreställer. Från ett tecken har Pehrson skapat det betecknande, som tidigare inte fanns i den fysiska världen. Innehållet - det som betecknas - har nästan försvunnit i konstnärens språng. Ola Pehrsons verk ringar med små medel in det paradigmskifte, där den digitala världens flyktighet blev var mans vardag, som i framtiden kommer att definiera 1990-talet.
Den globala tekniken har allt som oftast sällskap av den likadeles globala kapitalismen och hos Ola Pehrson har relationen dem emellan fått flera både effektiva och underhållande illustrationer. Det omskrivna verket Yucca Invest Trading Plant (1999) och körverket NASDAQ Vocal Index (2003) har bägge bibehållit sin aktualitet. I det första läser sensorer av de elektriska impulser som avges från en yukkapalm och omvandlar dessa till investeringar på Stockholmsbörsen. I sin ursprungliga version lyckades palmen, vars ljus- och vattentillgång regleras i enighet med uppnått resultat, hålla sig över index i flera månader. Körverket, här presenterat i en rad filmer, omvandlar den amerikanska teknikbörsens grafer till toner. Också här finns en föregångare i ett äldre verk, Marxist Suit, där Das Kapital är tryckt som kritstrecksränder på ett svart tyg och uppsytt till en kostym.

Ola Pehrsons konst älskar och kan använda modern teknik, och det är antagligen därför hans snudd på teknofobiska utsagor fungerar så bra. Han är inte rädd för tekniken i sig, utan fruktar snarare de människor som inte begriper att tekniken ger oss hjälpmedel och inte lösningar. Vad vi behöver är kunskap, inte tillit. Videoverket Interwiev (2002) förtydligar: på tre skärmar visas parallellt samma intervju med en japansktalande man. Utan språkkunskap får vi lita på texten vi ser i rutan. Det fungerar bra. Vi är vana. Men kastar man ett öga på mer än en skärm ser man att mannen i bild förefaller tala om helt olika saker. I en skärm talar han om Kafka, i den andra om trädgårdsodling, i den tredje om sexualitet på 1200-talet.
Konstnärens sista och kanske mest uppskattade verk, Hunt for the Unabomber, visar samma fiktiva glidning. Genom 125 skulpturala objekt återskapar konstnären en dokumentärfilm om den amerikanska terroristen Thodore John Kaczynski, som i två decennier brevbombade människor som han uppfattade som representanter för en farlig teknologi. Skulpturerna visas både uppradade på en hylla och i en tv-skärm där de, utan att någon känsla av autenticitet har gått förlorad, har ersatt den verkliga dokumentärfilmens bilder.

Ola Pehrsons konst förmår fortfarande förvirra, och utstrålar trots sina ofta tunga ämnen samma glädje som ett barn som bygger med lego och precis har insett att det går att strunta fullständigt i instruktionerna. Den enda sanning som Färgfabrikens retroperspektiv bekräftar är att han kommer att saknas mycket länge.

Pehrson fattas oss fortfarande

Färgfabrikens retroperspektiva utställning med den tidigt bortgångna Ola Pehrson bekräftar framför allt att han fortfarande fattas oss, skriver Sebastian Johans.