Ska man säga något som fångar en publik så räcker det inte med att vara lite lagom intresserad av sitt ämne. För att formulera en utsaga som bär och får människor att lyssna ska man vara intresserad av det aktuella ämnet på ett sätt som gränsar till besatt perversion. Det är bland annat därför så många komiker, typ Henrik Schyffert, gör fina självbiografiska shower. Denna enkla regel går igen i det allra mesta. Konst är verkligen inget undantag.
Passionerad besatthet är också det första jag tänker på när jag stiger in på Galleri Strömbom och plötsligt är omringad av Anna Micro Vikstrands nästan fetischistiska arkitekturmåleri. Ett gott tecken.
På väggarna hänger byggnader och utsnitt av byggnader. Merparten är exempel på byggnadsverk som stigit ur tiden och blivit odödliga klassiker. Enskilda byggnader och möten mellan olika tidsåldrar blir lika självständiga motiv för en blick som söker en djupare förståelse och ett sammanhang. Om jag inte redan viste att Anna Micro Vikstrand vid sidan av konstnärskapet är arkitekturhistoriker så skulle jag föreslå att hon blev det. Maxientius ruinerade basilika i Rom är lika självklar som Le Corbusiers klosterkyrka Notre Dame du Haut, en av modernismens verkliga höjdpunkter. Allra roligast blir målningarna när de fokuserar på små detaljer och förlorar sig i exakta former och skuggor.
Också målningarnas uttryck är hämtat från stora, klassiska förebilder. Edward Hoppers tysta långsamma iakttagande och David Hockneys ikoniska poolmålningar hör till det som blinkar fram genom Micro Vikstrands penseldrag. Ibland kan man nästan få för sig att målningarna inte är riktigt färdiga, att den monokroma himlen eller den välvda byggnadskroppen saknar någon linje. Men denna underton av skiss är inte ett misstag. Målningarna är mer än något annat samvetsgranna skisser av Anna Micro Vikstrands glupska konsumtion av den arkitektur som är de färdiga målningarnas utgångspunkt, och i den meningen är de dömda att vara ofullständiga ansatser eller svagt stiliserade drömmar.