Palettgrevens återkomst i grönt

Givetvis betyder det alls inte att han slutat måla. En utställning i Uppsala domkyrka2001, en annan på Teatergalleriet 2005 och flera utställningar hos Cullbergs gallerist Johan Wallin i dennes nu nerlagda Galleri Kavaletten i Stockholm är exempel nog.

Ändå är det åtminstone ur massmedias synvinkel något av en återkomst när Erland Cullberg nu ägnas en stor utställning i Konstakademiens lokaler i Stockholm, arrangerad av Johan Wallin. Samtidigt utges boken Färgen och hela härligheten, författad av konstnärens bror konstvetaren Staffan Cullberg. Det är en kärleksfull, personlig skildring av Erland Cullbergs liv och verksamhet, präglad av respekt för brodern. Låt vara att Staffan Cullberg någon gång tenderar att övertolka sin brors betydelse som konstnär. I huvudsak är det dock en både trovärdig och övertygande bild av Cullbergs konstnärskap som tecknas i boken. Fascinerande är också de glimtar av konstnärens vardag och arbetssätt som förmedlas när Staffan Cullberg berättar om det spontanistiska målandet på dukar utbredda på vardagsrumsgolvet i konstnärens lägenhet i Sollentuna.

Utställningen omfattar såväl tidiga verk som flera målningar tillkomna så sent som förra året.
Kylberg och Göteborgskoloristerna står visserligen i farstun, men där inne, i det Cullbergska universum som konstnären skapat, råder en mans lagar: den högskoleutbildade konstnären Erland Cullbergs.
Är det fråga om sjukdomskonst? Frågar Staffan Cullbergs i sin bok. Erland Cullberg drabbades redan under studietiden vid Kungl kosthögskolan av schizofreni, en sjukdom som han sedan dess måst leva med. Och hans bror svarar själv med att påminna om hur svårt det är att dra gränser mellan vad som är sjukt och vad som är friskt.

Man kunde tillägga att ingen människa är sin sjukdom eller sitt handikapp. Och såväl utställning som bok ger tveklöst bilden av en högst professionell konstnär. Låt vara att de spontana infallen, det högt uppdrivna, lätt forcerade tempot i skapelseprocessen liksom tendensen till övermålning med slocknande färg som resultat gör Erland Cullberg till en solitär och särling i svensk konst. Men referenserna till såväl svensk som internationell konsthistoria är ändå tydliga. I Konstakademiens stora, spatiösa salar kommer Cullbergs starka expressiva kolorism väl till sin rätt. Utställningen erbjuder återseendets stora tillfredsställelse för den som följt detta spännande konstnärskap men målningar som Palettgreven, Ängladyk och Grinigt gräs bland höjdpunkterna. Men här finns alltså även nya verk, bland dem den till sin kolorit lättare och ljusare Den gröna greven, eller den färgmättade Trollkarlens elev, tillkomna 2001 respektive 2007.

Det finns en andlig dimension i Erland Cullbergs konst som är oberoende av explicita motiv och titlar. Den hör samman med hans koncentration på den mänskliga gestalten som återkommer i snart sagt varje målning, och inte minst genom den nästan översinnliga lyster som han i sina bästa dukar förmår att förmedla genom färgen. Det är en immaterialitet som kan tyckas obegriplig, förmedlad som den är genom en mycket fysisk, pastos stofflighet i Cullbergs sätt att fullkomligt dränka sina dukar i färg.

"När i processen sker undret" skriver Staffan Cullberg i ödmjuk respekt inför sin bror konstnärskap.
Frågan lämnas obesvarad. Det räcker med att konstatera att palettgreven Erland Cullberg ännu äger en magikers ofattbara förmåga att förvandla färg på duk till något mycket större.

Palettgrevens återkomst i grönt

Efter den extrema fokuseringen på Erland Cullbergs konstnärskap under 70-och 80-talet har det med några få undantag varit rätt tyst om den säregne konstnären som själv kallat sig övermålaren, skriver Cristina Karlstam.