På spaning efter samtiden

Hundratals studenter vid landets samtliga konsthögskolor fick för en tid sedan erbjudandet att "förutsättningslöst" visa vad de just nu håller på med. Ett 80-tal av dem fick sedan personliga besök av tre unga curatorer på spaning efter samtidskonsten. Till sist blev 15 av dem utvalda att visa sina verk i en av curatorstrojkan inscenerad utställning i Bonniers konsthall. Tveklöst ett hedrande uppdrag för dem som slutligen ansågs hålla måttet.

Var det de "bästa" som till sist passerade nålsögat, eller var det de 15 konstnärer som bäst svarade mot de tre curatorernas koncept som man stannade inför?
Frågan är inte omotiverad; hela den här utställningen med den ledande titeln På spaning efter det jag som flytt andas curatorsmakt snarare än konstnärsdito. Det är lite av Vilket Skulle Bevisas över det hela.
Teckning, fotografi, video, text är företrädda tekniker, men knappt en enda målning (bortsett från Norrtäljebördiga Maria Bajts resedagbok i dragspelsform där en och annan målning ingår).

Var det det samtida måleriets vanligen explicit mycket narrativa karaktär som fällde avgörandet när trojkan uteslöt denna teknik? Eller är det hela bara en slump? Utställningen ger inget svar på den frågan.
Däremot tycks den bekräfta vad vissa konstnärer brukar framför som kritik: tendensen att alltmer makt överlåts till curatorerna. Här finns det verkligen skäl att tala om de tre ansvarigas utställning mer än de 15 konstnärernas. Vilket inte betyder att de senares verk skulle sakna intresse eller kvaliteter. Det är bara det att de tycks ha handplockats för att stämma med det koncept som de tre curatorerna valt som utmärkande för den konst som i dag skapas på våra konsthögskolor. Att visualiteten dessutom i så hög grad är så underordnad i utställningen är ytterligare ett tecken på denna förskjutning av fokus.

Bäst alltså att försöka röja undan den pretentiösa bråte av modebegrepp och koncept som tenderar att skymma konsten och i stället gå direkt till denna. Då kan man exempelvis fascineras av Daniel Hoflunds undersökningar av den egna tonårstiden och det privata minnet i ett omfattande arbete i en rad olika tekniker som teckning, fotografi, installation. Eller stanna upp inför Carl Boutards ambitioner att via konsten förvandla förgängligheten i form av vanvårdade gravstenar till varaktiga minnen. De från gravarna hoprafsade risknippena försedda med de dödas namn är effektiva påminnelser om vår förgänglighet, och de i brons gjutna blommorna bildar sympatiska motbilder mot denna.
Andreas Kurtson är en av flera konstnärer som undersöker språkets gränser och möjligheter; andra är Maja Hammarén och Mira Carpelan i dialog med varandra tvärs över konsthallen. Också Malin Pettersson Öberg arbetar textbaserat med väggtexter hämtade från minnesord på en djurkyrkogård. Och Gustav Sparr verkar i gränslandet mellan litteratur och konst i sin dvd.

Utställningen är den första som Bonniers konsthall arrangerar med ambitionen att ta pulsen på den allra yngsta samtidskonsten. Ett lovvärt initiativ, särskilt som man deklarerat att de kommande årens utställningar kan tänkas få delvis annat upplägg. Förhoppningsvis kommer de unga konstnärerna att få mer att säga till om fortsättningsvis.

På spaning efter samtiden

15 utvalda konststudenter visar upp sig i Bonniers konsthall, skriver Cristina Karlstam.