Videon är inte längre tillgänglig
Det finns anledning att sätta Stockholms stadsteaters uppsättning om Olof Palme och Gertrud Larssons pjäs om Försäkringskassan, som i lördags hade urpremiär på Uppsala stadsteater, i samband med varandra. Båda två är svärtade skildringar av ett Sverige där samhällsklimatet alltmer kommit att kallna. Och i någon mån tar Gertrud Larssons välvässade satir vid där Lucas Svenssons fragmentariska requiem slutar. Den flygande handläggaren tar nämligen sin början i en annan socialdemokratisk statsministers arbetsrum.
När Mathias Olssons Göran Persson i inledningen av pjäsen beordrar Curt Malmborg att tillträda posten som generaldirektör för den nya myndigheten Försäkringskassan och samtidigt uppmanar Malmborg att rensa upp bland alla dessa fuskande försäkringstagare, ohederliga norrlänningar och kvinnor med fibromyalgi, ja då tycks Per Albins och Palmes dröm om folkhemmet väldigt avlägsen.
Sedan vet vi alla vad som hände. Reinfeldt ersatte Persson på statsministerstolen och snart hade en omstrukturering av Försäkringskassan, samt nya sjukförsäkringsregler, skapat en myndighet med närmare miljarden i underskott och en växande skara utförsäkrade. Man kan tycka att Larsson genom att skriva en nedgörande pjäs om Försäkringskassan sparkar in öppna dörrar. Få har väl blivit så kritiserade som Försäkringskassan och inte ens Alliansen själva kan väl med hyfsad heder i behåll längre påstå att de tuffare reglerna givit något vidare lyckat resultat. Larsson har därför liksom vunnit publiken redan på förhand. Hela upplägget känns väldigt tryggt.
Ändå kan man inte låta bli att häpna över det veritabla vansinne som under några år av omorganisering pågick bakom kulisserna på denna statliga myndighet. Ett vansinne som Larsson menar är direkt hämtat från verkligheten men som här givetvis skruvats till för att skapa skrattspegelns alla lustiga effekter. Inget konstigt med det. Det bästa och mest effektiva upproret är ofta att visa på det komiska i galenskapen, att helt enkelt skratta åt eländet.
Och skrattar gör man en hel del, åtminstone till en början. Första aktens huvudperson heter Curt Malmborg och det är främst utifrån hans direktörsperspektiv vi får följa den effektivisering, internt kallat för programmet, där klienterna liknas vid kunder på ett socialförsäkringens McDonalds. Här har Larsson på pricken fångat flosklerna i den numer riksspridda företagssvenskan. Ni vet hur den låter: Man måste vårda sitt varumärke, sätta upp tydliga målbilder och (viktigast av allt) ha ett starkt kundfokus. Larsson visar verkligen hur tomt detta språk ekar.
Men den första aktens största anledning till skratt är Claes Ljungmark, som med sin gestaltning av Malmborg visar vilka komiska resurser han besitter. Ljungmark gör Malmborg med en blandning av barnslig naivitet och uppblåst övermod. Ljungmark är så bra att han stundtals förvandlar första akten till en enmansshow, även om han får god draghjälp av Anna Carlsons överrigida Maivor Isaksson och Mathias Olssons könsöverskridande små inhopp, bland annat som en tilltufsad Cristina Husmark Pehrsson.
Lagom till paus avgår den utbrända Malmborg. I andra akten tar så en annan historia vid, den om Cecilia Nilssons handläggare som en dag får nog av omstruktureringar och omänskliga regler och förvandlar sig till en superhjälte med uppdrag att hämnas offren för Kassafiaskot. Om första akten i sina bästa stunder innehöll träffande samhällssatir blir andra akten mest bara banal. Det blir tyvärr varken särskilt roligt eller smart. Nilssons superhjälte får aldrig riktigt någon luft under vingarna och hela akten faller platt till marken. Även det abrupta och videoinspelade slutet bidrar till andra aktens ofärdiga, inte helt genomarbetade, känsla.
Det känns lite snopet, för Larsson berättar ändå om något viktigt. Inte minst om den ekonomisering av samhället som gör människor till siffror, där anställda på Försäkringskassan tvingas bli byråkratiska räknemaskiner istället för faktisk hjälp. Lidande blir i första hand de som redan är mest utsatta, i det här fallet de sjuka. Symptomatiskt nog är det också ”kunderna” som är de minst framträdande i Larssons pjäs. Men när en av dessa ”kunder”, just i färd med att ta sitt liv, ringer Nilssons handläggare för att skuldbelägga henne, då måste man ändå erkänna att något gått fruktansvärt fel i säljstrategin.
Ibland är det inte alldeles enkelt att bara skratta åt eländet.