Överväldigande livspanorama

År 2002 fick Keith Tyson det brittiska Turnerpriset i konkurrens med Liam Gillick, Catherine Yass och Fiona Banner. Året innan hade hans stora installation Drawing and Thinking med hans egen version av Rodins skulptur Tänkaren i centrum visats vid Venedigbiennalen. Det var bland annat den installationen som låg till grund för Turnerprisjuryns beslut att välja just den då 33-årige Tyson till pristagare.Tysons verk upptog ett helt rum i den italienska paviljongen i Venedig där det ingick i biennalens specialutställning. Det var ett mäktigt verk, där bredden i Tysons konstnärliga konstnärskap kunde anas. Men Venedigbiennalen 2001 var över huvud taget en av de mer minnesvärda med flera oförglömliga bidrag av några av världens ledande konstnärer, varför Tysons verk ändå hamnade lite i bakgrunden.Desto mer övertygad om Keith Tysons betydelse som konstnär blir jag när jag möter hans väldiga projekt Large Field Array som nu utgör danska Louisianas stora vinterutställning. Utställningen är ett första steg i ett pågående projekt som i sin fullbordade form kommer att visas i De Ponte Museum Holland, där ett utvidgat Large Field Array öppnas 3 februari 2007. Men redan i sin Louisianaversion omfattande drygt 100 fristående men på olika sätt konceptuellt sammanlänkade skulpturer i kubform är Large Field Arrays själva grundtanke etablerad. Det handlar som utställningens curator Anders Kold skriver i en artikel i utställningskatalogen om ett system som likt Linnés kan expandera utan att egentligen förändras. Large Field Array är helt enkelt ett imponerande konceptuellt system som tar ett helhetsgrepp på kulturen, naturen, tekniken och konsten genom ett intrikat mönster av logiskt inbördes beroende och interaktion. Och till skillnad från en del andra konceptuella projekt av liknande teoretisk ambitionsnivå och pretentioner lyckas Tyson visualisera och fysiskt gestalta sitt koncept till att bli en överväldigande imponerande skulptural helhet av ett slag som knappast tidigare visats. Någonstans i utkanten av associationsbanorna skymtar jag ett annat närmast livslångt projekt, den tyske konstnären Gerhard Richters Atlas med vilket Tysons verk möjligen delar rang. Även Richters landsman Martin Kippenberger och hans projekt Happy Ending of Franz Kafka´s America kan nämnas i sammanhanget. Men Keith Tysons gestaltning är så annorlunda och så övertygande rent gestaltningsmässigt att det tveklöst måste betecknas som i huvudsak helt originellt.Large Field Array är i själva verket ett gigantiskt panorama över tillvaron själv med fysiska, vetenskapliga, psykologiska och rent konsthistoriska nedslag som ges en mycket övertygande form. En av konstnärens viktigaste utgångspunkter har varit de många radioteleskopen i Arizonas öken och de möjligheter till flera samtidiga perspektiv som de medger. Att nämna delar i ett så intrikat mönster är riskabelt; helheten är så överväldigande rik och känslan av oförmåga att verkligen uppnå en överblick nästan frustrerande. Vilket också är konstnärens avsikt. I en intervju i katalogen betonar han just denna ambition att verket ska kännas så omöjligt att överblicka att dess väldiga rikedom och mångfald framstår precis så kompromisslöst som verkligheten kräver. På samma sätt är de konceptuella trådarna mellan installationens enskilda delar ibland oåtkomliga, andra gången tycker man sig ana tankekedjan och någon gång faller bitarna på plats.Ändå är det svårt att låta bli att nämna några av de hundratalet delar som ingår i verket. Där är pingvinen tronade på en hög av böcker där författarnamnet Sartre ger skymtar. Mellan tuppen och ägget (här i grön kartong) finns tydliga förbindelselänkar, liksom från bröllopstårtan till det vackra paketet med stork och baby på omslagspapperet. I en kuvös har Tyson placerat en prematur babydocka, och i en biotop skymtar en liten vithårig gosse, medan den intilliggande kuben är översållad av svampar. Cirkustemat med itusågad dam, marionettdockor och akrobatiska övningar ger andra associationer, liksom de många inslag av vetenskap och teknik. I andra kuber är mänskliga gestalter inspärrande i outhärdligt trånga positioner, medan några verk direkt leder associationerna till andra företrädare för samtidskonsten som bröderna Chapman, Yves Klein, Jeff Koons eller Maurizio Cattelan. Politiska inslag saknas inte heller i detta väldiga panorama över vår samtid.Keith Tysons utställning är redan i sin danska version något av det mest övertygande jag tagit del av. En presentation av Large Field Array i Sverige vore önskvärd, kanske på Moderna museet eller någon annan av de större Stockholmsinstitutionerna. Mer angelägen samtidskonst är svårt att finna.