Visst är det tradigt att fastna i en allt som oftast helt meningslös tankekedja som vill reda ut om glaset är halvtomt eller halvfullt. Det kanske blir nyanserat och fint, men handen på hjärtat – hur ofta leder det egentligen någonstans?
Tja, man kanske inte behöver hårdra det hela, men ibland är det i varje fall skönt att strunta i nyanserna och bara köra. Det är också känslan som keramikern Karin Esbjörnsson förmedlar i sitt skulpturala projket ”Upp och över kanten”, där glaset som titeln antyder alltid är överfullt. Med tillsatser som jäst och bakpulver blir leran en oförutsägbart erupterande massa, som Esbjörnsson låter välla ut över kanterna på sina eleganta skålar, koppar och flaskor av stengods. Funktionen flyger bubblande sin kos, men i gengäld blir objekten överraskande och mycket lockande.
Ännu ett exempel på hur långt man kommer med konsekvens, enkelhet och en småtokig idé.