Makode Lindes konstnärliga praktik har onekligen ett anslag som fungerar i media. När han nu samlar sig för en större retrospektiv på Kulturhuset Stadsteatern är det symptomatiskt att det blir en del rabalder – även om en del av debatten egentligen inte har så mycket med Lindes konst att göra. Institutionens marknadsinriktade chef Benny Fredriksson anklagas regelmässigt för både flathet och toppstyrning, och Marianne Lindberg De Geers reträtt från posten som Kulturhusets konst- och designchef är inte särskilt oväntad. Att diskussionen om Lindes föredragna utställningstitel ”Negerkungens återkomst” kom att föras i det offentliga är däremot förvånande, och pekar på ett ofta nästan rättshaveristiskt anslag som ofta syns i debatten kring Linde, som har varit mycket skicklig på att förvalta det utrymme hans konst har fått.
En annan förklaring till Lindes genomslag är hans konsekvens. Trots sin uppkäftiga sensationslystnad passar ”tårtgate” och andra uppmärksammade performance mycket bra i den grundform som det stora projektet ”Afromantics” utgör. Lindes metod är i all enkelhet att ta den rasistiska blick som genomsyrar det västerländska samhället, som i grunden särskiljer den gigantiska grupp människor som avviker från det uppfattas som norm som ”dom andra”, och applicera den i det sammanhang som är hans konst. Linde har valt den rasistiska ”black face”-masken som sitt mest frekventa motiv, men de strukturer av förtryck som Linde illustrerar är självklart tillämpbara i många olika sammanhang.
Det är inte så konstigt att Makode Lindes konst väcker anstöt – det han gestalter är djupt anstötligt och står dessutom för ett postkolonialt arv som Europa gärna ignorerar. Att hans konst uppfattas som rasistisk, eller som förvaltande eller försvarande en rasistisk blick är emellertid mer svårbegripligt. Som så ofta när det handlar om infekterade diskussioner om konst bygger felläsningen på en vulgäruppfattning av konst som en hyllande strålkastare som per automatik subventionerar allt som hamnar i ljusets kägla. Tar man ett steg närmare och stiger in i den absurda och bitvis mycket otäcka värld som Lindes konst formulerar borde det vara lätt att se förbi missförståndet. Makode Lindes konst tvingar på betraktaren den rasistiska blick som denne antingen i någon utsträckning redan bär eller är utsatt för – beroende på var subjektet befinner sig i relation till normen. Enkelt och elegant.
Lindes konsekvens är också hans problem. Jag har sett många tappningar av ”Afromantics” och det är svårt att komma ifrån att de tidiga versionerna av projektet som rakt av presenterade en stor grupp annekterade och till nidbilder målade skulpturer, souvenirer och kitschföremål på ett vitt podium i ett vitt rum också var de mest effektiva. De approprierade souvenirerna bär dessutom något av en dubbel kritik, eller åtminstone en dyster analys av människans intellektuella anpasslighet, genom att representera en blick som sökt sig ut i världen och återkommit till ursprungspositionen utan några betydande slutsatser. Den tematiska breddning som Linde de senaste åren har varit sysselsatt med har egentligen inte tillfört särskilt mycket. Retrospektiven på Kulturhuset Stadsteatern är ett gott exempel.
Utställningen kan beskrivas som Makode Linde i supersize-format och är en allinstallation där besökaren, med eller utan en påse på huvudet, får möta de rasistiskt stereotypiserade objekten i en mörk blodig djungelmiljö som mest liknar ett lågbudgettivoli från helvetet. Anslag och ingredienser är desamma som tidigare, men rörliga bilder och uppbyggda miljöer – och några arga lappar som hänvisar till det interna bråket under utställningsarbetet – blir i någon utsträckning mest en överflödig ram. Lindes estetik är svulstig och explosiv, och det är rätt självklart att han söker sig till det överlastade formatet. Men det är ändå i sina mer finstilta verk, där den rasistiska blicken antyds på ett subtilare sätt, (till exempel igenom ändringar i kända textiltryck eller i golvmoppen med rastaflätor som står placerad ensam i ett hörn), som han blir som allra bäst.
Utställningen som enligt konstnären heter ”Negerkungens återkomst”, och enligt utställande institution ”Makode Linde” är i vilket fall som helst något av ett crescendo eller en slutpunkt för Linde, som står vid ett spännande vägval. Blir det små medel med stor verkan eller ännu mera acceleration?