Över arrangerade gränser

Moderna museets ad hoc-serie Den första på Moderna rullar vidare. Utmärkande för denna sympatiska miniserie är dess oförutsägbarhet: stort och smått, högröstat och lågmält, internationellt och svenskt blandas friskt. Exponeringsplatserna växlar, så också utställnings­tiderna. Det betyder att flera Den första kan pågå samtidigt, överlappa varandra och om man så vill hamna i ett slags dialog med varandra.Denna månads Den första med vernissage således den 1 april var definitivt inget aprilskämt men en desto mer fascinerande och mångbottnad filmisk installation av den franske konstnären Pierre Huyghe. Samtidigt som hans verk Streamside Day visas i ett avskilt rum mitt i samlingarna kan man ännu några dagar se ett verk av den amerikanske nestorn inom konstfilmen, Jonas Mekas.Där Mekas huvudsakligen är dokumentär i sin fotografi är Huyghe uttalat arrangerande och konceptuell. På ort och ställe, dvs i Streamside Knolls i New York State har han iscensatt ett slags kollektivt firande som han kallar Streamside Day. Denna begivenhet har involverat och engagerat byborna till diverse aktiviteter och uppträdanden, allt filmat som en regelrätt dokumentär av konstnären/regissören.Men verket har också en annan och inledande avdelning, där det i stället är det näraliggande landskapet och skogen som är scenen för ett drama där rådjur, grävlingar och rävar är lika engagerade och agerande som byborna i den andra delen. Allt är givetvis arrangerat och manipulerat även i denna del av verket, så även lilla Bambis gränsöverskridande (!) vandring från natur till kultur, från (arrangerad) vildmark till (arrangerad) civilisation.Pierre Huyghes Streamside Day är ett originellt och intelligent verk. Det åskådliggör glipan mellan det vi kallar natur och det vi benämner kultur, det problematiserar alla frågor som har med autenticitet, äkthet och originalitet att göra och det komplicerar på ett fruktbart sätt gränserna mellan de skilda världar som spelas upp. Och vetskapen om att allt är lika konstruerat och arrangerat av ett medvetet jag ger samtidigt konstnärsrollenen sidobelysning som rymmer både ironi och empati.Just denna dubbelhet på skilda nivåer är det jag uppfattar som det allra mest spännande med Pierre Huy­ghes konstnärskap. Och i Stream­side Day får dessa sidor en mycket explicit ges­taltning.