Stenen påträffades för lite mer än hundra år sedan, och en liten sekt av svenskamerikaner har hävdat att de är en äkta inskrift. Man har dock offentliggjort uppgifter av närboende till fyndet, som utpekat en förfalskare till inskriften. Intervjun gjordes långt senare och kan inte på källkritiska grunder sägas vara avgörande.
Kontroversiell tingest
Inskriften är av den beskaffenheten att det finns vissa indicier för dess äkthet. I sådana här frågor får forskarna vara som åklagare och försvarsadvokat, varpå en god domare med en kompetent nämnd kan ge en slutlig dom. En sådan dom har jag ännu inte sett. Historiska museet ställer med rätta ut verket som en kontroversiell tingest.
Låt oss vara djävulens advokat, advocatus diaboli, och sätta oss in i en förfalskares verksamhet och försöka klargöra det som i rättsfall kallas för det subjektiva brottsrekvisitet. En modern tillverkare av en runsten som påträffas i Nordamerika borde hålla sig till tiohundratal eller elvahundratal som tillverkningstid.
Det märkliga är att denna runsten är daterad till 1362. Användes runor så sent? Svaret är ja. Denna skrifttradition fortsattes även efter medeltiden på vissa håll. Nordbor på Grönland seglade norr om sjuttioandra breddgraden, vilket framgår av en runsten vid Upernivik på västsidan av Grönland.
Att stenen dateras till 1362 kan vara ett indicium på äkthet. Det förefaller omöjligt att tillverkare på 1890-talet i svenskbygderna i Minnesota skulle veta att Magnus Eriksson, kung i Sverige och Norge, i ett bevarat brev av år 1354 beordrade Povel Knutsson att från Norge segla åt väster. Anledningen kan ha varit att det norra området på västsidan av Grönland, kallad Västerbygden, plötsligt hade avfolkats. Man har antagit att det hade skett en plötslig utvandring västerut, men detta är osäkert. Det kan ha skett en kontakt med den nordamerikanska kontinenten genom Povel Knutssons seglats, om vilken intet mer är känt.
Man skulle kunna se Kensingtonstenen som en följd av denna expedition. Skeppet kan ha gått genom Labradorströmmen ned till sydsidan av Hudson Bay, varpå färden följde vattendrag och sjöar söderut. En annan möjlighet är att seglingen gick in mellan Gaspé och Labrador, och sedan följde Saint Lawrence River och tog sig in åt sydväst på de stora sjöarna. För nordborna skulle dessa två alternativ ha varit strapatsrika färder.
Runtexten är som följer: "Här 10 man ve havet att se efter våra skepp 14 dagars resa från denna ö 1362. Åtta göter och 22 norrmän på uppodlingsfärd från Vinland i väst. Vi hade läger vid ... en dagsresa norrut från denna sten. Vi var för att fiska en dag efter vi kom hem, fann tio män röda av blod och död. Ave Maria. Fräls oss från ondo." Delar av skriften är svårtolkade. Delar av den är tvetydiga, så ordet för "uppodlingsfärd", som också har lästs som upptäcktsfärd och plundringsfärd. Dateringen är också besvärande för tolkarna. Siffrorna är inte romerska utan med pentadiska runor. Det förefaller otroligt att en förfalskare skulle ha kunnat göra en sådan datering.
Men kvar står det svårförklarliga med runsiffrorna i dateringen och den omständigheten att det har förekommit en segling västerut påbörjad 1354. Om det är männen på detta skepp som har gjort ristningen åtta år senare kan man bara gissa. Om förfalskaren har åstadkommit en inskrift som vållar verkligt huvudbry bland forskarna, så måste han ha varit en mäkta lärd karl.
Fjord vid Atlanten
Lika omdiskuterad som Kensingtonstenen är en inte så transportabel och mycket större kvarleva i Nya världen, det runda tornet i Newport, Rhode Island. Det omnämns på 1680-talet och är tidigt avbildat i det skick det står nu intill en fjord vid Atlanten. Som byggnadsverk är det alldeles unikt i New England. Det har åtta öppningar krönta av halvcirkelbågar över marknivån och reser sig i ytterligare två våningar mot skyn. Som jag ser detta torn är det en typisk romansk byggnad, elvahundratal, till fasonen.
Det finns dokument om en västlig mission av nordbor, som kan ligga till grund för tolkningen av dess tillkomst. Grönland fick sin första biskop på 1120-talet, Erik Gnupsson, som vigdes i Lund till sitt ämbete. Han for enligt källskrifterna vidare västerut och har sedan inte hörts av. Tornet kan vara ett monumentalt fragment av ett missionscentrum. Om detta är diskussionen lika häftig som om Kensingtonstenen. Lika omdiskuterad om vad som är äkta och falskt är den stora världskartan i Yale, där Grönland är ritat i miniatyr och uppfattat som en ö, och en annan ö som benämns Vinland.
Transatlantisk expansion
Mer säker på transatlantisk expansion mot Vinland är man då man står på Newfoundland, där Helge Ingstad och andra funnit rester av en nordisk boplats. Men kom nordborna längre söderut? Svaret är ja. Man har funnit ett norskt mynt från elvahundratalet i Maine. Det har fått ett hål slaget så att det har burits som halssmycke. Sagorna om resorna till Vinland, två stycken, berör också tidvattnet, som uppskattas som stort. Det tyder på att nordborna seglade in i Fundy Bay, som har världens högsta tidvattensvåg.
Man får vara tacksam för att Historiska museet på ett seriöst sätt har ställt ut Kensingtonstenen. Man skulle på motsvarande sätt vilja se en visning av Yalekartan och en diskussion rörande det runda tornet i Newport. En senare gåta, som hör till vår egen tid rör runstenarna i Finland. Dessa påträffades för ett kvartssekel sedan. I Finland har det annars inte funnits några runstenar. Expertisen säger att de är förfalskningar. Men är det så säkert? Den saken skulle man vilja ha diskuterad på samma liberala sätt som Historiska museet diskuterar Kensingtonstenen.
Man kanske kan gå längre i diskussionen om falskt och äkta. Uppland är fullt av runstenar. Man kan undra över hur många som är ristade av den glatt fantasifulle prosten i Hedemora, Nicolaus Rabbe Rabenius, som levde omkring år 1700. Han var en notorisk förfalskare.