Den löst sammanhållna gruppering som brukar kallas Göteborgskolorister introducerade en mjuk men intensiv och lyrisk färgbehandling på den svenska västkusten under 1930-talet. Utan att stå på några barrikader genomdrev göteborgskoloristerna en småskalig revolution som satte färg och helhet framför ett konventionellt perspektiv och fungerade som ett blodomlopp som hjälpte modernismens en gång så radikala idéer att bli gängse.
Grupperingen bestod av en samling jämnåriga som arbetade parallellt utan någon egentlig ledarfigur. Men när begreppet göteborgskolorist myntades mot slutet av fyrtiotalet steg några representanter fram som särskilt betydelsefulla, främst Ivan Ivarson, Åke Göransson, Ragnar Sandberg och Inge Schiöler. Allihop män som i viss utsträckning lever upp till mytbilden om konstnären som ensamt, självförbrännande geni. Historien har som bekant skrivits av och för män, och de kvinnliga bifigurer som figurerar i de berättelser som blivit historiska fakta har ofta spelat en långt viktigare roll än den de tilldelats i efterhand. I utställningen ”Karin Parrow – koloristen” lyfter Bror Hjorths Hus en av dem med det uttalade målet att bidra till en omläsning av historien. Det är en mycket sympatisk ambition som dessutom har fått ett övertygande genomförande.
Det ingår i Bror Hjorths Hus uppdrag att belysa den konsthistoria som omgav Bror Hjorth, vilket är rimligt men för med sig en del presentationer av bortglömda konstnärskap som det inte finns så många orsaker att komma ihåg. Historiskt intressant men musealt och lite dammigt. Men ibland – när det som här finns ett syfte som går utanför glömskans brutalitet – blixtrar det till. Karin Parrows avslappnat expressionistiska kolorism hänger i prydliga guldramar och känns oanat aktuell. Det är som om landskapen, miljöskildringarna och de mustiga blomsteruppsättningarna var förbannade och beslutna om att återta sin förträngda position.
Småjazziga Matisse-influenser, ett Schjerfbeckskt självporträtt och ett skirt och pastelligt 50-talsmåleri. Några verk utmärker sig, men främst är det helheten som talar. Karin Parrow var aktiv fram till sin död på 80-talet och utställningen spänner över hela hennes verksamma liv. Jag skulle inte säga att marken skakar, men utställningen gör klart att Parrow utan problem kan mäta sig med de mest kända Göteborgskoloristerna och att hon lika väl kan ha gett som tagit influenser.