Om konsten att se

Teatergalleriet har alltmer kommit att framstå som ett ledande forum för den samtida konsten i det tämligen gallerifattiga Uppsala. Nu visar man en välhängd utställning av Tommy Hilding, en av de i dag rätt många konstnärer som i handling bevisar måleriets utvecklingsmöjligheter. Det dryga 20-talet oljemålningar på duk som Hilding presenterar för Uppsalapubliken hör hemma i en västeuropeisk tradition med namn som de tyska fixstjärnorna Sigmar Polke och Gerhard Richter.Inte minst den senares experiment med vår varseblivnings tillkortakommanden med målningar som ger intryck av att vara fotografier tycks ha inspirerat Hilding, men också Polkes berömda raster, ett likvärdigt distanserande verktyg, återfinns i hans utställning.Motiviskt handlar det om stadslandskap men lika mycket om måleriet självt; kort sagt om vårt seendes möjligheter och brister och om relativiseringen av sinnesintryckens trovärdighet och giltighet som sanningsvittnen. Genom konstruktivistiska markörer och extrema fågelperspektiv kapar Hilding den distans som gör alldeles klart för betraktaren att det i själva verket alls inte är en stad man åser utan bilden av en stad, eller att det som benämns fotografi inte åstadkommits med kameralins utan med färg på duk. Det är en begåvad, öppen och mycket fantasieggande utställning, därtill synnerligen välgjord och tekniskt raffinerad.Ryckt år sig initiativetVid sidan av Teatergalleriet är det just nu lilla Galleri 2 på Kungsängsgatan (i ramaffärens lokaler) som ryckt åt sig initiativet i Uppsala. Nyligen avslutades den stora Carl Johan De Geer-utställningen, och nu har man besök av anamorfosernas mästare i svensk konst, Hans Hamngren.Hamngrens virtuosa lekar med teknik, måleri och seende är alltid lika stimulerande att ta del av. Precis som Hilding men med helt andra medel demonstrerar Hamngren seendets komplexitet genom sina pyramidspeglar eller cylindriska speglar, i vilka de medvetet förvrängda målningarna eller etsningarna/akvarellerna plötslig sammanstrålar till en bild som vi uppfattar som den korrekta och sanna. Tydligare kan inte skillnaden mellan "bild" och "verklighet" illustreras än genom dessa virtuosa lekar med vår varseblivning.Ekeby Qvarns konstnär just nu är Lars Wallin, tidigare presenterad för Uppsalapubliken bland annat med en utställning på Galleri Strömbom förra året. Wallin är biologidocenten som på senare år börjat experimentera med datorkonst under artistnamnet Lawa.Ettor och nollorI tider då vi lärt oss att ettor och nollor är de ultimata informationsbärarna är det inte särskilt svårt att acceptera streck via bläckstråleskrivare som "byggstenar" i ett landskapmåleri som definitivt har sina estetiska och konceptuella rötter i opkonsten. Och det är tveklöst ofta förbluffande effekter som Lars Wallin åstadkommit med sina datorbaserade lekar.Monotypierna på preparerad duk och s k bitmapgrafiska bladen, utskrivna på akvarellpapper bygger således helt och hållet på de program som datorn tillhandahåller. Utifrån dessa "målar" konstnären sina motiv, och utställningen ger prov på teknikens variationsrikedom. Här finns både slingrande rök ur (röda) stugan i skogsbrynet och blänket av solljus i vattenytan. För även om Wallin i en liten skrift säger sig vara "fundamentalistisk" i sin inställning till vad som är datorkonst och vad som inte är det, tvekar han inte att motiviskt välja naturen som förlaga i sina bilder. Slutresultatet känns dock något ambivalent: en mer konsekvent tillämpning av tekniken vore ett helt abstrakt motivval.Streckkodade vyer, som är utställningens titel, är dock på sitt sätt en variant på den problematisering av våra sinnens vittnesbörd som de båda ovan nämnda Uppsalautställningarna gestaltar. Alla tre handlar om seendet — men uttryckenär synnerligen olika.