Cornelis Vreeswijk utan tröja men med hängslen och en cigarett i handen. Kroppen i en avslappnad, nästan klassisk pose. En åldrande rebell med en rytande tiger tatuerad på bröstkorgen.
Tove Jansson i en närbild tagen snett underifrån. En krans i håret och en min som befinner sig någonstans mitt emellan Lilla Mys evigt resta långfinger och den smäktande Snusmumrikens längtan efter horisonter.
Andy Warhol från en snarlik vinkel, men med ett helt annat uttryck i ansiktet. Avstängd, suveränt likgiltig, på väg från en position till en annan. En maskerad av yta och i de halvt slutna ögonen som kisar bakom ett par stora glasögon en knappt märkbar glimt av det gåtfulla som ständigt gestaltas om.
Nelson Mandela med en avslappnat knuten näve ovanför huvudet. Djärvt beskuren ovanför munnen. Näve och ögon. Frihetshjälten – vis, bestämd, eftertänksam.
Hans Geddas porträttfotografi sticker ut på flera sätt, och inte bara för att de, med ett sammanhållet uttryck av en hög svärtningsgrad i det svartvita, är en exposé över Folkhemmets sista generation av kändisar. Nej, det är någonting annat.
Det finns väldigt lite av fotografens ego i Hans Geddas porträtt. Många duktiga fotografer är så noga med att applicera ett eget uttryck att de, ibland på gott och ibland på ont, i någon utsträckning gör våld på den eller det de avbildar. Det gör inte Hans Gedda. Som porträttfotograf har han identifierat och accepterat en roll där han avbildar och låter objekten stå för gestaltningen. Följden är att Cornelis, Tove Jansson och Mandela får vara den de vill vara i Geddas bilder. Han jagar inte en påflugen sanning bakom myten, utan fångar det den avbildade vill förmedla. Inte för inte är hans eget första budord till hugade fotografer: låt modellen alltid vara sig själv.
Det kanske låter som om Gedda låter sig förledas av sina objekt. Men det handlar inte riktigt om det, utan mer om vad som förefaller vara ett genuint intresse för det de vill förmedla. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är förstås att säga att Gedda besitter en förmåga att plocka fram Cornelis ur Cornelis. Det är nog också därför fotografen har lyckats förhållandevis väl med en så svår och otäck genre som cirkusbilder, vilket han visat i bokprojektet Cirkus, ett fint samarbete med Bodil Malmsten.
I ”Karaktärer” på Bor Hjorths Hus radar, som titeln inte särskilt sublimt förmedlar, karaktärerna upp sig. Förutom de redan nämnda ser vi bland annat en statsmannamässig Palme, porträtterad bara någon månad före sin död (med fönstrets spröjs som ett mörkt kors bakom sig), en trulig Ulf Lundell, en värdigt åldrande Birgit Cullberg, en tvär Max von Sydow och en djupt alvarlig Sara Lidman.
”Karaktärer” innehåller också en serie teckningar där den numera pensionerade porträttfotografen med en snabb penna skissat upp en rad gestalter av samma dignitet som de han fotograferat: John Cage, Siri Derkert, Louise Bourgeois, René Magritte, August Strindberg och så vidare.
Tecknaren Gedda är svårare att precisera än fotografen. Precis som i sina fotografier söker Gedda med sin penna en kännetecknande och tydlig karakteristik i de objekt han fångar och de hetsiga linjer som formulerar hans teckningar saknar inte poänger. Det har ett givet egenvärde att se hur något av samma intresserade blick svämmar över från det ena uttrycket till det andra. Men den säkerhet som bor i porträttfotografen kommer tecknaren inte ens i närheten av.
Att utställningen fokuserar på den berömda porträttfotografen och breddar bilden genom de mindre kända teckningarna följer en viss logik. Urvalet bygger på den helt korrekta principen att det sällan är en god idé att försöka visa för mycket på samma gång. Men sedan Gedda slutade fotografera porträtt har han vänt sitt objektiv mot naturen och i hans landskap finns samma sökande efter karakteristik. I de arketypiska naturbilderna får hans porträttkonst en resonanslåda som fungerar bättre än teckningarna.