Jag är förtjust i Uppsala konstmuseums aktiva arbete med sin ganska kritiserade samling. Arbetet har pågått ett par år och har gett både snygga upplevelser och insikter, såväl om den potential som faktiskt finns i huset som om hur man behöver arbeta framåt för att stå sig i konkurrensen från andra museer.
Grafiken, som utgör ungefär hälften av museets samling, har emellanåt kritiserats hårt. Ofta med visst fog. Precis som många andra regionala museers samlingar har Uppsalas inte alltid haft en bra inköpspolicy. Periodvis har man exempelvis skaffat sig halvdana grafiska blad av stora internationella konstnärer. Det kan förstås vara roligt att se ett snyggt blad av Jasper Johns eller ett mindre bra av en portalgestalt som Braque eller Henri de Toulouse-Lautrec. Men loja kändisblad riskerar också att precisera den egna verksamheten som ett försök att vara en skugga av de stora världsmuseerna, utan medel, makt, kvalitet och självförtroende.
Den här tendensen redovisas fint i Uppsala konstmuseums ”Tema: Grafik”. Men den är inte ensam. Vi får i en snabb, ganska tät hängning nedslag i ytterligare ett antal spår som grafiksamlingen bjuder på. Rester från DDR, den nationellt betydelsefulla IX-gruppen med medlemmar som Karl Erik Häggblad och Gösta Gierov, Carl-Johan De Geers berömda och söndervisade flaggor, ett knippe bedårande 1800-talsblad och lite annat smått och relativt välsmakande.
Vi får också en tydlig bild av den numera rådande inköpspolicyn, som sätter relevans och museal kvalitet i första rummet. Maya Eizin Öijers silkscreen på sidensatäng besitter exempelvis en paradoxal tyngd och har mycket lite att göra med äldre tiders slentrianshoppande i grafikbutiken.