Nyanser av ensamhet

En utsliten fras om måleri berättar att om något kan sägas på annat sätt, så ska man ge fan i att måla det. Det måste finnas ett slags målerisk nödvändighet i ett konstverk som är utfört med färg applicerad på en platt yta. Just detta bekräftar Sylvia Naimarks oljor som ställs ut på Galleri Strömbom, ett av Uppsalas mest pålitliga rum för konstbetraktande.Sylvia Naimarks målningar intar galleriets minimala utställningsrum på ett sätt som kraftfullt dementerar den återkommande och tröttsamma diskussionen om måleriets död, för att hålla fast vid konstklichéerna.I åtta målningar som domineras av samma nyanser av gråblått och brunt i tunna laveringar stiger man in i ett slags paradoxal snabb eller ögonblicklig ultrarapid.Det finns en sorglig grundton, gestalterna i bilderna stiger fram ur den dimmiga färgen stiliserade eller skissartade och verkar ensamma också när de förekommer i grupp. Till och med i en målning som föreställer en ringdans står gestalterna tillsammans utan att få kontakt. De uppsträckta händerna får inget riktigt gensvar. De är inte apatiska men avskilda, kanske alienerade.En annan bild visar en simhall eller en diffus badplats. På olika avsatser står människofigurer beredda att kasta sig ut. Några har redan gjort det. De avtecknar sig med knapphet, vattnet i förgrunden, gestalterna och bakgrunden rör sig in i varandra, som flämtningar hos en andfådd. De är alla nyanser av ensamhet men de formar bara ett konstaterande, ingen beklagan.Känslan av verklighet tränger sig på. Att figurerna och rummen de rör sig i är abstrakta och antydda förstärker bara förnimmelsen, konkretiserar den. Det är svårt att avgöra om den som tittar blir en deltagare eller bara en voyeur som står utanför.Den mest levande gestalten är en hund som förekommer i två bilder tillsammans med en pojke, de turas om att stå i förgrunden. Pojke och hund och Hund och pojke. Djurets rörelse är mer dynamisk än människornas. Fångad mitt i ett skutt berörs den inte som de andra av att bli betraktad. Mellan pojken och hunden finns det en kontakt som saknas bland de mänskliga gestalternas grupperingar.Men det är ändå inget futilt romantiserande av relationen människa — djur. Pojken stiger bara helt apropå fram, tillsammans med sin hund, som en presentatör eller ett diktjag. Ett förtydligande av att vad som visas bara är en synvinkel av många möjliga. Hundgestalten för omedelbart tankarna till Staffan Hallströms nyexpressionistiska klassiker Ingens hundar, Sylvia Naimarks kulörer är mildare än Hallströms skrikande grundfärger men det inträngande betraktandet är lika obönhörligt.Det är få konstnärer förunnat att på samma gång vara lika lågmälda och kraftigt utagerande som Sylvia Naimark.