Natasha Dahnberg läser tingens historia

Moskvabördiga Natasha Dahnberg är en av medlemmarna i den färgstarka uppsaliensiska konstnärsgruppen HAKA. Dahnberg har redan hunnit skapa sig en position i sitt nya hemland med flertalet uppmärksammade uppdrag och utställningar, i vintras bland annat i Stockholm. Utanför Musikens Hus i Uppsala finns som bekant hennes magnifika stenmosaik Gatumusikanter, en gåva till konserthuset från Musikens Hus Vänner. Under vintern har verket delvis varit osynligt på grund av snö och is, men nu ser man de fem musikanterna tydligt, allra bäst uppifrån översta våningen.
Inspiration till Gatumusikanter fick Natasha Dahnberg från mötet med ryska musikanter som brukar underhålla flanörerna på gator och torg i Moskva. Det är ett för konstnären ganska typiskt förhållningssätt att anknyta till sina rötter och använda sig av sina ryska referenser också i de verk hon skapar här och nu.

Särskilt tydligt blir detta i den synnerligen väl genomtänkta utställning hon just nu visar hos Galleri Strömbom på Skolgatan i Uppsala. Så har utställningen också helt följdriktigt fått titeln Arvet. I arbeten i blandteknik på aluminium och i små skulpturer i porslin knyter konstnären samman dåtid och nutid på ett alldeles eget och mycket fantasifullt och associationsrikt sätt.

Natasha Dahnberg öppnar fönstret mot bibliska och konsthistoriska referenser, i både konkret och bildlig mening. Hon ser det allmängiltiga historiska skeendet som en del av sin egen personliga historia och tvärtom. Alla är vi produkter av en gårdag; först med insikten om detta förhållande får tillvaron den stadga och struktur som gör den begriplig.
Föräldrarnas vackra vitrinskåp med släktminnen och dyrgripar rymmer hela 1900-talets historia innanför sina glasdörrar. Natasha Dahnberg vet att läsa tingens och händelsernas historia, att förvalta sitt arv och göra sin publik medveten om hur allting hänger samman. Somt är åtkomligt, annat inte. Konstnären väljer distanserande geometriska formelement eller fotografiska pixlar för att synliggöra den ofrånkomliga distansen. Hon fabulerar och förändrar, kosthistoriens ikoner som Dürer, van Eyck eller Massacio får göra tjänst som figuranter i det drama hon iscensätter i sitt konstnärskap. Gammalt guldkantat porslin väcker associationer till ett länge sedan förlorat förflutet; I Dahnbergs nya värld är historiens flyktingar inte bortglömda. Både Medusa och Johannes Döparen skymtar i hennes bilder. En Pièta med Maria med den döde Frälsaren i knät blir en naturlig del av familjens möblemang. De stora existentiella ämnena får sin självklara hemvist mitt i en vardaglig jordisk tillvaro.

Humorn är ett annat verksamt drag i Natasha Dahnberg förhållande till såväl historien som sitt konstnärskap. Humorn: är det raster hon brukar för att punktera det som hade kunnat bli svulstigt och sentimentalt. Särskilt tydligt bli detta i verkens titlar. Titta också noga på hennes välgjorda, formsäkra porslinsskulpturer, exponerade i ett skåp som direkt anspelar på föräldrarnas ovan nämnda vitrin. Här saknas varken kulturutredningen eller Venus födelse, båda gestaltade med konstnärens fyndigt burleska humor.
Paradiset är förlorat för alltid, finporslinet naggat i kanten, gulddekoren sliten och nött. Mjölken är utspilld. Minnena av det som var förvaras i ett litet skåp; det är vårt arv, det personliga och det gemensamma.

För Natasha Dahnberg är gårdag och nu lika relevanta verkligheter, och hon vet att ur båda utvinna det samband som ger hennes verk sådan betydande konstnärlig bärighet. Utställningen hos Galleri Strömbom är den bästa jag hittills sett av Natasha Dahnberg.

Natasha Dahnberg läser tingens historia

Det bästa jag sett hittills av Uppsalakonstnären Natasha Dahnberg, skriver Cristina Karlstam om Galleri Strömboms utställning.