När konsten behöver texten

Moderna museets utställningsserie Den första på Moderna rullar vidare med vernissage den förste i varje månad. Förra veckan (1/9) öppnades den senaste, den palestinska konstnären Emily Jacirs svit Where We Are From. I en handfull fotografier, samtliga i både konkret och överförd mening starkt beskurna utsnitt ur en vardaglig verklighet, gestaltar Jacir tillvaron för ett antal namngivna människor i den konflikthärd som kallas Mellanöstern.Dokumenterande fotografiJacir själv är bosatt i New York och Ramallah. I Where We Are From har hon ställt frågan Vad kan jag göra för dig i Palestina? till ett antal personer, de flesta bosatta i New York och av politiska skäl förhindrade att återvända till sitt hemland. Svaren dokumenteras i Jacirs fotografier, kompletterade med texter som sakligt och osentimentalt förklarar varför exempelvis Marie-Therese ber Emily Jacir att göra något roligt en dag i Haifa eller vad som ligger bakom Reems önskan att Jacir ska framföra hans kondoleanser till ett sorgehus .Amal, som inte sett sin familj på fem år, vill att konstnären ska ta med sig gåvor och kläder, och Mahmoud, född i ett flyktingläger och bosatt i Jerusalem, har bekymmer med hur han ska kunna betala sin telefonräkning. Betalningen måste ske på ett visst postkontor i Jerusalem, men dit har Mahmoud som palestinier inte tillträde. Hans önskan har Jacir dokumenterat genom en enkel bild av människor i en postkö.Textberoende konstDetta är konst som kräver sin förklaring, dvs som är textberoende. Utan Jacirs texter blir bilden av postkön, det tomma kakfatet eller kondoleansboken tämligen uddösa. Med texterna får bilderna en laddning som de i sig själva saknar. Det är givetvis ett medvetet både politiskt och estetiskt val konstnären gjort och ett ganska representativt exempel på hur dagens politiskt engagerade konst kan gestaltas. Långt från 1960-talet ensidiga propagandistiska estetik, utan pekpinnar eller anklagelser, syndabockar och onyanserade slutsatser blir Emily Jacirs sakliga framställning så mycket mer drabbande och tänkvärd. Emily Jacir nöjer sig med att beskriva verkligheten. Det räcker långt.Flexbel tidTill det goda med den utställningsformen, oberoende som den är av en speciell plats, hör att de olika bidragen kan tillåtas överlappa varandra. Till skillnad från seriens föregångare Udda veckor under Moderna museets exiltid på Klarabergs­viadukten kan Den första på Moderna dyka upp lite varstans i samlingarna, i särskilda utställningsrum eller annorstädes.Det betyder just nu att förra månadens Den första, Carlos Capeláns Ceci n'est pas un video, fortfarande pågår, placerad inne bland museets permanenta verk, samtidigt som Jacirs utställning visas i ett separat rum i museets bottenvåning (som numera har direkt­ingång också från sjösidan).Text och bildOckså Capelán arbetar med fotografi och text, men i hans Magritteparafraserande bildsvit har orden, lagda som text i filmrutor, inte någon förklarande funktion. Tvärtom är poängen med Cappeláns kombination bild och text den motsatta: att skapa osäkerhet, att gestalta samtidens splittring, alienation och brist på sammanhang. Capeláns serie stillbilder med huvudsakligen motiv från flygplatser och andra miljöer som signalerar uppbrott, är verkligen ingen video. Men det är inte heller någon berättelse med sammanhang och konsekvens som framställs. De återkommande frågorna Älskar du mig? läser jag som en tydlig markering: detta är en beskrivning av ett tillstånd där inte någon, konstnär eller betraktare, subjekt eller objekt, kan känna trygghet. Som uttryck för ett mentalt eller rentav existentiellt tillstånd är det övertygande.En utställningsidé som denna är med nödvändighet en ganska heterogen historia. Att kunna se två så olika sätt att arbeta med fotografisk bild och text är en av fördelarna med konceptet. Jacirs allvarliga, dagsaktuella och mycket rättframma alternativ är tveklöst det som övertygar mig mest.