När konsten är på liv och död

Säkra konstadresser i London alla tider på året är de båda Tate: Tate Britain på Millbank, Tate Modern på South Bank. Delade av Themsen som man för övrigt kan krossa per båt designad Damien Hirst, är båda museerna givna publikmagneter nästan oavsett vad som tillfälligt visas. Samlingarna räcker ofta långt.
Men givetvis är det ändå 96-åriga Louise Bourgeois retrospektiva utställning hos Tate Modern som det största intresset riktas mot denna vinter. Redan när museet invigdes år 2000 var Bourgeois berömda spindel den stora attraktionen. Då fyllde den upp den väldiga turbinhallen där i år Doris Salcedos hotfulla golvspricka nu drar till sig uppmärksamheten. Bourgeois spindel finns i stället utanför museet vid flodkanten, och inomhus brer hennes strängt personliga, lätt surrealistiska gestaltningar av mänskliga trauman och villkor ut sig i 10 utställningssalar. Utställningen ger besökaren en möjlighet att följa Bourgeois livslånga konstnärliga utveckling. Starkast intryck gör de många cellerna, där skydd och fångenskap ges paradoxala uttryck i en rad varianter. Men också konstnärens bruk av språkliga utsagor bekräftar bilden av ett konstnärskap som faktiskt varit och är på liv och död. Art is a Guaranty of Sanity står det textat på ett av verken, en mening som tycks vara lika mycket besvärjelse som påstående.

En omfattande, gedigen katalog ger Tates stora Bourgeoisutställning ytterligare räckvidd i tiden och möjlighet att tränga djupare in i ett av 1900-talets mest särpräglade konstnärskap.
När Bourgeois placerade sin jättespindel Maman i turbinhallen år 2000 stod många frågande inför andra konstnärers möjligheter att efterträda denna grand old lady med egna verk i det krävande rummet. Åren som gått har visat att farhågorna kommit på skam. Anish Kapoors väldiga mörkröda ymnighetshorn eller Carsten Höllers svindlande rutschkanor är ett par av efterföljarna som lyckats förvalta arvet väl. I år är det Doris Salcedos 176 meter långa spricka i museigolvet som gäller. Utanför museet har man placerat vakter som varnar för den farliga sprickan och dess snubbelrisk, och inomhus upprepas varningarna i skriftliga anslag. Varning för konsten, således, och även om orden givetvis syftar på den fysiska risken att ramla (sådant lär ha skett) kan man utan att göra våld på verkligheten också tolka orden bildligt. Salcedos lika enkla som effektiva spricka blir en talande metafor för en splittrad värld och kanske också en imploderande konstvärld. Själv vill konstnären se sitt verk med titeln Shibboleth som ett uttryck för den rasism som hon menar löper parallellt med modernismen. Men många tolkningsmöjligheter erbjuds onekligen av den vindlande golvsprickan. Och den Unilever-sponsrade utställningsserien i turbinhallen fortsätter att hålla kvalitetsfanan högt.

Till konstupplevelserna så här års i London hör sedan flera år tillbaka Tate Britains utställning av årets Turnerpriskandidater och -vinnare. Den här gången får besökarna hos Tate Britain emellertid hålla till godo med en retrospektiv Turnerprisutställning där exempel på verk av tidigare års pristagare exponeras. Och visst är det intressant att återse exempelvis Damien Hirsts itusågade ko och kalv, fjolårsvinnaren Tooma Abts sofistikerade, abstrakta måleri eller kontroversiella mottagare av priset som ljuskonstnären Martin Creeds installation Light going on and off och transvestiten Grayson Perrys i keramisk form formulerade budskap. En fyllig information om varje års nominerade konstnärer kompletterar bilden av det prestigefyllda priset. Men vill man se årets konstnärer får man bege sig till Liverpool, dit utställningen (av kulturpolitiska skäl?) förlagts denna gång. Inte ens den broschyr som brukar produceras varje år finns att köpa i London. En lätt generad ung man i informationsdisken hänvisar mig till Liverpool.
Turnerpriset har de senaste åren börjat hitta sin form och uppnått en position som gör det till en internationell angelägenhet. Nog borde det därmed regelmässigt höra hemma i modergalleriet Tate Britain i London.

Till Tate Britain går man denna vinter snarare för att se prerafaeliten Sir John Everett Millais som ägnas en stor utställning. Millais marknadsförs som förvånansvärt aktuell och samtida, och påståendet är faktiskt inte bara ett reklamtrick. Inte minst imponerar Millais porträttkonst, och utställningen ger många exempel på hans förmåga att fånga inte bara de yttre dragen utan också de porträtterades personligheter. Och så är det onekligen njutbart att stå öga mot öga med Millais mästerverk, den drunknade Ofelia, och förvånas över hur relativt liten målningen faktiskt är i sin tveklösa monumentalitet.
Konst på liv och död kan onekligen ta sig mycket skilda uttryck.

När konsten är på liv och död

Jättespindeln som 2000 invigde Tate Modern i London är åter på plats, nu utanför museet som en ingång till den stora Louise Bourgeois-utställningen, skriver Cristina Karlstam i sin första konstrapport från London.