Någonting har hänt

En av den svenska samtidskons­tens dominerande trender har varit och är den fotobaserade bildens dominans. Och det är en av dess främsta företrädare som inleder höstens utställningar på Uppsala konstmuseum. I ett samarrangemang med Konsthallen Bohusläns museum och Galleri F 15 i Norge kan vårt konstmuseum nu visa en av de största sammanställningarna av Annika von Hausswolffs konstnärskap på mycket länge.Venedig 1999Von Hausswolffs meritlista är imponerande, så också hennes internationella genomslag. Vid biennalen i Venedig 1999 representerade hon Sverige, och listan över internationella utställningar är betydande. Att tre konstinstitutioner på det här sättet kan samarbeta och därmed möjliggöra en presentation av den här kvaliteten och omfattningen är värt allt beröm.Det visar sig också att den lätt surrealistiska tonen i Annika von Hausswolffs konstnärskap blir extra synlig i den specifika kontext som konstmuseets slottsmiljö innebär. Det är ju för övrigt inte varje dag man han anledning att skriva berömmande om museets lokalisering i slottet, men den här utställningen tillförs faktiskt kvaliteter just genom sin kontext. (På liknande sätt fungerade museet när Douglas Gordon för första gången presenterades på svensk mark med en utställningi de gamla slottssalarna för några år sedan.)Närliggande katastroferInte minst är det von Hausswolffs rumsinstallation Spöke som på ett ovanligt adekvat sätt kommer till sin rätt den här gången. Installationen består av fem målningar, ett par stolar, en jättekrukväxt och ett antal brandsläckare. Det är med andra ord en installation som tar ett helt rum i anspråk, och just en rymlig slottssal visar sig vara en perfekt miljö.Detaljerna är som alltid hos von Hausswolff viktiga, och brandsläckarna läser jag som en fysiskt gestaltning av ett grundtema i hennes konst, nämligen den diffusa, sällan explicita men ändå påtagliga effekten av att något obehagligt just har hänt eller kanske kommer att hända. Tomma rum med hoptrasslade kablar, dörrar på glänt, en hoprafsad hallmatta eller ett par tappade herrskor i en trappa är sådana signaler.Osynliga gestalterKatastrofen är alltid nära, människorna ofta osynliga, och den nakna kvinna som precis är på väg att lämna sin röda plaststol och försvinna ut i en skrämmande mörk skog är inte bara en av konstnärens många anspelningarpå sexualitet. Hos von Hausswolff handlar det lika mycket om identiteter och roller som om den lilla döden.Ton av existentiell ångestEtt av de nyare verk som ingår i utställningen (verken är huvudsakligen tillkomna mellan 1999 och 2002) har den sakliga titeln Stilleben med arm och visar ett skogsparti där en utsträckt människoarm vittnar om att en katastrof kanske just har inträffat. Bilden känns som en pendang till några av von Hausswolffs mest kända verk i serierna Back to nature och Hey Buster! What do you know about Desire?, där kvinnors utsatthet gestaltas med fysisk påtaglighet. Stilleben medarm är en ännu mer reducerad och stark gestaltning av ett liknande tema.Men att enbart läsa von Hausswolffs verk ur feministisk eller surrealistisk synvinkel vore att begränsa ett rikt och mångbottnat konstnärskap. Det finns i hennes bilder en underliggande ton av existentiell ångest och oro som kanske är den yttersta förklaringen till att bilderna ofta är så drabbande. Serien med de hopknutna blusarna/skjortorna. alla utan titel, kan läsas så. Och den bild som gett utställningen des titel, Domestic Sculpture, visar en plyschklädd röd soffa med dynor och kuddar i oordning.Det är en bild som enkelt och tydligt sammanfattar flera av dragen i hela detta konstnärskap som med sådan elegans och träffsäkerhet förmår förvandla det hemvana och till synes trygga till något obekant och hotfullt.