Myt och minne i konstens Berlin

Diskussionerna för och emot ett uppförande av en temporär konsthall intill den forna asbestbyggnaden Palast der Republik i Berlins Mitte har tidvis varit livliga. Men till sist var det förespråkarna för en tillfällig lokal för Berlinkonsten som vann.
Sedan någon månad tillbaka står den där, arkitekten Adolf Krischanitz: blåvita, barackliknande Temporäre Kunsthalle Berlin. De sista resterna av det gamla öststatsparlamentet har just rivits, och tomten där man avser att uppföra Berlins slott är nu befriad från de sista resterna av gårdagens arkitektur.
I två år ska den tillfälliga konsthallen intill Spree finnas; var och hur verksamheten sedan ska förläggas är ännu ovisst.
Berlin är i den unika positionen att inom sina stadsgränser hysa ett stort antal av samtidens mest omtalade och efterfrågade konstnärer från olika delar av världen, som funnit den tyska huvudstaden vara ett inspirerande kreativt centrum. Det betyder att man kan ordna utställningar i världsklass utan att behöva söka sig utomlands. En av den internationella konstscenens stora gestalter är det också som fått äran att vara första utställare i den nya konsthallen. Sydafrikabördiga Candice Breitz är sedan flera år tillbaka bosatt och verksam i Berlin. Nu presenteras hon med Inner & Outer Space, en utställning i två delar, varav den andra öppnat just i månadsskiftet november-december.

Candice Breitz använder sig av filmens och populärkulturens schabloner som hon frilägger och synliggör med en förbluffande skärpa och tydlighet. Uttagna ur sina kontexter och därmed fråntagna sina konceptuella förutsättningar blir gester, minspel, repliker och andra visuella uttryck karikatyriskt avslöjande. Vare sig det handlar om Jack Nicholsens mimik och repliker, plockade ur hans många filmroller som i verket Him, eller ett flertal filmskådespelares hopfogade repliker och gester i verket Father, blir Breitz estetik som ett lackmuspapper med vilket hon avläser sin samtids narcissism och fragementism. I det nya verket Working Class Hero har hon låtit att 25-tal John Lennon-fans sjunga några av hans mest kända låtar. Sammanfogade till en lång rad närporträtt framstår de som ett kollektiv med individuella avvikelser i form av graden av engagemang och entusiasm. En deltagare särskiljer sig från de övriga genom ett utstuderat vemodigt, tillbakahållet och närmast hämmat sätt att agera. Verket är i sin komplexitet ett steg mot än större bredd i Breitz konstnärskap.
Candice Breitz konst har vi här i Sverige redan kunnat se hos Moderna Museet och på Uppsala konstmuseum, där hon våren 20006 hade en mycket uppmärksammad utställning. I Berlins temporära konsthall avlöses hon nästa år av Liam Gillick och Katharina Grosse.

Den senare genomförde för ett par år sedan en utställning hos Magasin 3 i Stockholm, där hon lät sitt flödande, gränslösa måleri växa ut till en totalinstallation som tog utställningshallens golv, väggar och tak i besittning på ett närmast hejdlöst sätt.
Hos Magasin 3 har man också tidigare kunnat se den turkiska i Berlin bosatta konstnären Ayse Erkmens verk. I Berlin visas nu en stor retrospektiv av Erkmen i Hamburger Bahnhof. Utställningen och en välmatad katalog ger en koncentrerad sammanställning av några mycket specifika teman i Erkmens konstnärskap, som utmärks av en stor variationsrikedom i uttryck och en mycket medveten platsspecifik interaktion med den aktuella utställningsplatsen.

Hos Magasin 3 försåg Erkmen hela utställningshallen med säkerhetsbälten, som förvandlade rummet till en labyrint av nya rumsligheter men också markerade avstånd och oframkomlighet. Banden finns också i en version i Berlin, liksom ett flertal av konstnärens många videoverk och hennes skulpturala sätt att markera och konturera rummet.
Hamburger Bahnhof upptas i övrigt huvudsakligen av ikonerna Andy Warhol och Joseph Beuys. Båda utställningarna ingår i projektet Kult des Künstlers som denna höst pågår i Berlins statliga museer. Förutom Beuys och Warhol kan man bland annat se Paul Klee och Jeff Koons i Neue Nationalgalerie, medan Alte Nationalgalerie visar Hans von Marrées och Carl Friedrich Schinkel. Sammantaget ger de många utställningarna en rikt varierad bild av konstnärsmyten så som den sett ut och utvecklats under århundraden. Att det är Joseph Beuys med sin schamanistiska självsyn och sin fullständigt gränslösa kreativitet som framstår som själva hjärtpunkten i projektet är ganska givet. Utställningen är också en av de allra mest omfattande som någonsin gjorts om Beuys konst och person och katalogen en tegelsten som skulle medföra övervikt på flyget om den medfördes hem till Sverige.

Det andra stora konstevenemanget i Berlin denna vinter är Indienbördige Anish Kapoors nya installation Memory hos Deutsche Guggenheim. För att kunna hysa den 16 ton tunga skulpturen i rostbrun stålplåt han man måst förstärka golvet och öppna en ny entré till konsthallen, varifrån man kan se verkets ena sida. Den hermetiskt slutna, tunga skulpturala kroppen, mest lik en rymdfarkost från en science fictionartad värld, upptar hela konsthallen och tycks i sin slutna tystnad vara ett ointagligt men högst verkligt och fysiskt påtagligt objekt, ett gigantiskt kärl för oåtkomliga minnen.
Objektet är så stort att en helhetssyn är omöjlig; minnets rum låter sig i Kapoors version bara avläsas styckevis och delt.

Men mot konsthallens lilla boklåda öppnar sig den slutna kroppen in mot ett oändligt mörker. Öppningen känns formmässigt och konceptuellt som en fortsättning på konstnärens många tidigare objekt och skulpturer där just illusoriska eller reella öppningar in mot intet blivit något av ett signum.
Memory är ett storartat konstverk i klass med det väldiga mörkröda ymnighetshorn som fyllde den stora turbinhallen i Tate Modern härom året. Och konstvintern i Berlin just ett sådant ymnighetshorn som här endast antydningsvis kunnat behandlas.

Myt och minne i konstens Berlin

Candice Breitz, Ayse Erkmen och Anish Kapoor är några av världsnamnen i Berlins konstvinter, skriver Cristina Karlstam.