Mystiska 2:an

Fredrik Söderberg är en av rätt få samtida målare som känns utpräglat modern. Han undviker tydlig positionering och blandar prestigelöst stilar, ismer och intryck från en bred kulturperception som inte rangordnar sina intryck. I en myllrande ton som mest för tankarna till japansk populärkultur för han in gapande träd från Bamse, smurfar, nationalromantik, kitsch, Nitsch eller vad han nu känner för, och resultatet blir alltid en tydligare melodi än man hade förväntat sig. Det är också exakt vad som händer i Söderbergs pågående utställning på Magasin 3, där curatorn Elisabeth Millqvist har tagit fasta på de inspirationer konstnären tidigare sökt i den lite otippade förebilden Carl Larsson.
En samtida riddarromantiker i möte med en nationalromantiker med smak för det mystiska vars bilder är så söndertragglade att man knappt orkar tänka på, och än mindre betrakta, dem. De låter förutsägbart och ganska trist. Men det är förvånande och väldigt kul.

Det är som att stiga in i ett kalejdoskop. På väggarna hänger ett fyrtiotal verk som spänner över en tidsrymd om närmare 130 år, och som tematiskt visar ungefär lika många ingångar, även om det mystiska och ockulta dominerar: Hornprydda djävlar, hårdrocksestetik, aktionskonst, riddare, jungfrur, pornografi, rollspel, fantasy, modernistiska hänvisningar och postmodernt vansinne, miniatyrlandskap, geometriska lekar och ett och annat valthorn.
Målningar, skulpturer och teckningar av Söderberg varvas med teckningar, pasteller och akvareller av Larsson. Ofta går bildvärldarna ihop. Ett snirkligt svärdfäste av Carl Larsson dyker upp som en hänvisning hos Söderberg, som i olika tekniker visar att han tekniskt är mycket bred. Men det stannar inte där. Det blir en korsbefruktning. Om jag inte visste bättre skulle jag svära på att också Larsson lånat av sin sekelyngre kollega.

De bägge konstnärerna förenas i en smak för populärkulturella motiv och en dragning mot magi, mystik och riddarkitsch. Det är bara att kryssa av de interartiella linjerna. Det är här tristessen kunde sätta in. Fredrik Söderberg när ett ivrigt intresse för magi, schamanism och andra världar, men han sätter inte det transcendenta på en piedestal utan låter dessa intryck vara en del av en större helhet, och därför fastnar han inte i den drömska slätstrukenhet som ämnet i sig gärna ger upphov till för en utomstående eller ofrälst betraktare.

Några psykedeliska oljemålningar bryter mönstret och visar att Söderberg sitter på en större begreppsapparat än sin målarkollega. Det är inte så konstigt. Han har ju ett sekel mer att söka intryck av. En målning är en stillbild från ett av den österrikiske konstnären Herman Nitsch blodiga performance. I en annan, Mysteriet, har Söderberg skapat ett grådassigt mönster av utfläkta kvinnokroppar. Pornografi som en slags urspårad mystik där det som skildras har brutit sig loss från verkligheten och skapat ett eget spann av estetik och moral, eller kanske snarare omoral.

Duon börjar och slutar i en romantisk gotisk desillusion. Carl Larssons skisser och akvareller silas genom ett sekel. Söderberg skickar i väg hälsningar till modernismen i allmänhet och den svenska pionjären Hilma af Klint i synnerhet. Larsson fogas in i den framtid som är nu, och han vinner på det.
I mitten av rummet står några miniatyrlandskap på podier, nästan löjligt detaljerade. Bland annat en hälsning till Narnias skapare CS Lewis; mitt i en snöklädd granskog brinner en ensam lykta med flämtande lågor som inte vet om de lovar gott eller ont. På ett annat podium har en midsommarstång precis rests. Det är en idyllisk scen och jag letar förgäves efter en ironisk glimt. Söderbergs samtida folklore kontrasterar skarpt mot hans psykedeliskt färgade målningar av hårdrocksestetiskt korrekta djävlar och porrmönster. Men ändå sitter de ihop.
Det hallucinatoriska, liksom det sexuella, det överdrivet idylliska och Nitschs ritiska smärtkonst, är givetvis portaler på samma sätt som CS Lewis spegel är en portal till nya världar.

Fredrik Söderbergs esoteriska utsvävningar känns otippat naturliga och väldigt långt ifrån irriterande new age-trams. Hans anslag är inte helt olikt den japanska författaren Haruki Murakami, som utan problem kan applicera en ny dimension som känns lika given som en kopp kaffe och en cigarett i hans säregna vardagsrealism. Fredrik Söderberg presterar ett existentiellt sökande som bygger på glad förundran i kombination med en smula hämningslös galenskap, och även om man som betraktare själv saknar konstnärens dragning mot det transcendenta är det väldigt underhållande att betrakta hans konst. Och Carl Larsson har aldrig varit intressantare.

Mystiska 2:an

Fredrik Söderberg har slagit sig ihop med Carl Larsson och odlat det gemensamma intresset för magi och riddare i en utställning som är otippat bra, konstaterar Sebastian Johans.