Mycket väsen för (nästan) ingenting
Konstfackeleven Anna Odells omdiskuterade konstprojekt har nu presenterats i sin helhet, skriver Cristina Karlstam.
Anna Odells smygfilmade agerande på en Stockholmsbro är hjärtpunkten i hennes verk.
Foto: Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu var tiden inne då hela verket skulle presenteras vid Konstfackskolans vårutställning. Ett verk i flera delar med titeln Okänd kvinna 2009-349701, med de smygfotograferade scenerna på bron som själva hjärtpunkten. Dessutom en lång filmsekvens där Anna Odell i förväg ringer till vårdpersonal på olika kliniker i landet för att förhöra sig om deras troliga reaktioner om projektet skulle sättas i verket. De uppringda får vi aldrig se, men däremot höra deras svar; sannolikt vet de inte om att de spelas in och kommer att ingå i ett konstprojekt. Dessutom bilder av en tom sjukhussäng med spännbälten där Odell förmodas ha tvingats tillbringa natten. Plus filmade inslag med samtal med psykolog inför projektet, och till sist ett kort inslag med psykoanalytikern Johan Cullberg.
Det är det hela.
Av Odells presentation att döma handlade det om att återskapa en verkig händelse som hon som diagnosticerad schizofren för tio år sedan varit med om. Men den förmodade granskning av svensk psykiatri som sannolikt var projektets syfte blev det inte mycket av. För ett sådant stort ämne krävs betydligt fler infallsvinklar och kanske snarare en skicklig grävande journalist som aktör. Nu får man närmast den lite sorgliga känslan av att iaktta Anna Odells försök att bearbeta ett personligt trauma. Mycket mer blir det inte. Och tveksamheten över det etiskt försvarbara kvarstår. För övrigt är verket föga provocerande, utom i det enda avseendet att det är lätt att förstå upprördheten hos den personal som finner sig vara lurad och förd bakom ljuset.
En annan säkert inte avsedd effekt rör skeendet på bron. Det dröjer nämligen en bra stund innan någon av de förbipasserande reagerar och ingriper, Många skyndar likt människorna i den bibliska berättelsen om den barmhärtige samariten förbi och vill uppenbarligen inte befatta sig med kvinnan som tycks vara i ett tillstånd av desperat ångest. De som till sist agerar tycks göra det med empati och vilja att hjälpa, kanske rent av rädda ett liv. Inte heller de är medvetna om att de ingår i ett iscensatt konstprojekt.
Säkert behöver den svenska psykvården en ordentlig genomlysning så att maktmissbruk och bristande respekt och empati avslöjas. Lika säkert måste konsten i princip få vara fullständigt fri när det gäller medel och uttryck, dock med iakttagande av de fundamentala etiska regler som måste gälla alla i ett rättssamhälle.
I Anna Odells fall har ett etiskt tveksamt arbetssätt resulterat i ett verk utan tillräcklig konstnärlig bärkraft. Okänd kvinna blir i huvudsak konstnärens privata uppgörelse med erfarenheter i sitt förflutna, utan större relevans för andra än konstnären själv.