Mycken ögonfägnad, men vart tog konsten vägen?

Det är knappast någon relationell estetik som styrt curatorerna i arbetet med Moderna museets nya utställning. Fashination är en välpolerad, designad och stylad skapelse, utan varje spår av trasighet, improvisation eller möjlighet till interaktion. Inte ens provhytten i Alicia Framis installation av skott- och hundbettsäkra gula klädesplagg fungerar som en verklig provhytt. Spegel finns, liksom kläder på galgar, men knappast någon inbjudan att verkligen testa plaggen.Trendigt och aktuelltI själva verket liknar Fashination mest ett av de trendkäns-liga modemagasinen, och det är väl också i det närmaste ett sådant som föresvävat katalogmakarna när de sammanställt sin produkt. Över huvud taget är Fashination med sina ambitioner att undersöka rela­tionerna mellan konst och mode starkt dominerat av det senare området. Snurrande modeller i riktad belysning, mängder av modefotografi av någ­ra av branschens största namn (bland annat obehagliga Sisleybilder av Terry Richardson), allt synnerligen välarrangerat och professionellt exponerat.Ledigt förflyttar man sig från Steven Meisels fotografier av hårdsminkade Versacemodeller i överlastade, vulgära lyxmiljöer, till Maison Martin Margielas alternativmode, passerar Renoît Méléards verkligt nyskapande skomode, kanske mer skulptur än funktionell fotbeklädnad, och stannar en stund inför Jun Takahashis fräcka, utmanande fulsnygga skapelser.Välbekant konstNödtorftigt insprängt (så upplever jag faktiskt blandningen av mode och konst) bland all denna glamour och visualitet hittar man Lars Nilssons köns- och identitetsproblematiserande skulpturer; dockor i naturlig storlek, helt täckta av rutigt tyg. Vanessa Beecrofts smala tvillingar i bh och trosor, näs-tan sammanvuxna i sin avpersonifierade kroppshållning och utstyrsel med röd peruk, hör naturligtvis hemma i konceptet mode—konst. Men alla dessa är ju verk och konstnärskap som är välbekanta, och som fått en mycket bättre exponering vid tidigare utställningar.Ville man verkligen undersöka hur mode (och därmed kropp) och konst relaterar i dag borde man ha kunnat finna and­ra och kanske lite mer överraskande bidrag. Varför finns exempelvis inte Ulrika Wärmling bland de medverkande konstnärerna? Mer explicit än de flesta har hon undersökt klädernas identitetsskapande roller i sina projekt där unga anarkofeminister fotograferats i motsägelsefulla, rosa plagg. Eller Regina Möller, som vid vårens biennal i Berlin visade installationer av kläder där frågor och kön, klass och identitet diskuterades. Med sådana inslag hade Fashination tveklöst blivit mer utmanande och brännande.Shonibare övertygar som alltidNu är det egentligen främst Yinka Shonibare som med sin för den här utställningen specifikt skapade film Un Ballo in Maschera placerar konsten i konceptets centrum. Iklädda 1700-talsdräkter i "afrikanska" mönster (som Shonibare vid det här laget lärt oss är europeiska falsifikat) framför en grupp dansare en tyst föreställning med mordet på Gustav III som tema.Det är en halvtimmeslång film, där frågor om kropp, kön, tid och identitet gestaltas i en ständigt upprepad händelskedja och med ett rörelsemönster som illustrerar och problematiserar hela konceptet. Det finns en underliggandesakral dimension i Shonibares verk som lyfter det från illustrationens nivå till att fungera som ett slags allkonstverk. (Filmen har visats i tv, men kommer först i storformat som på Moderna helt till sin rätt). Utställda i rummet finns också några av dräkterna liksom en serie masker, påpassligt exponerade nära modekungen Alexander McQueens eleganta plagg.Här bränner utställningen till, och gränserna mellan mode och konst tycks för en stund glidande. Så också i duon Viktor & Rolfs dvd-projektion Bluescreen, där kroppskonturerna av en kvinnlig modell iförd duons kläder blir projektionsyta för ett ständigt växlande bildflöde: stadsmiljöer, landskap, hav, himmel — allt skrivs in i kroppens/klädernas revir till ett flödande rikt verk.Fashination är tveklöst en storsatsning från museets sida med ett koncept som ligger rätt i tiden. Det är en utställning som bjuder mycken ögonfägnad men rätt lite av den komplexitet som onekligen finns i ämnet. För att komma åt de riktigt intressanta frågorna måste man nog gå lite mer utanför den självklara huvudfåran.