Motsatser förför

Man ska aldrig lita för mycket på en konstnär - och man ska i synnerhet inte läsa in en samlad visdom i en åldrande målares penseldrag. Men ibland är det svårt att låta bli. När skorna droppar av vintervatten och p-boten fortfarande ryker av förargelse i fickan kan en orange fläck som spelar med några cerisa streck på en mörk hösthimmel ovanför en naken skog lätt förvandlas från småtrevlig expressionism till ett ordlöst meddelande från ett orakel. Det gäller att vara på sin vakt. Att vara medveten om att måleri och förförelse kan vrida huvudet ur led på vem som helst.

Sture Meijer är precis den sortens målare. Efter närmare sex decennier som konstnär känner han sina färger och vet vilken verkan de kan ha. Om en målare verkligen behärskar sina tuber eller färgburkar kan han eller hon egentligen säga vad som helst utan att man bryr sig särskilt mycket om vad. Man kanske lyssnar, en smula förstrött, men orden betyder just ingenting om färgerna fungerar. Ord kräver tanke, färg slår till direkt och lägger sig som en rusig dimma någonstans i pannloben och hindrar varje tanke som vill formulera något slags tydlighet. Det är i varje fall vad jag tänker när jag går omkring bland Sture Meijers målningar på Norrtälje konsthall. Att jag nästan glömmer bort att fråga mig vad jag faktiskt ser.

Som många av de främsta målarna ur sin generation arbetar Meijer med en spännvidd som täcker in den moderna konstens hela kretslopp, dvs. han är ganska sällan modern i ordets bokstavliga bemärkelse och kan lika gärna hänvisa till ålderstigen romantik som till någonting färskare. På Norrtälje konsthall hänger hänvisningar till husguden Goya bredvid en björkskog som skickar en hälsning till den betydligt aktuellare Karin Mamma Andersson. Och i en rad motiv som rör sig kring dockor, småflickor och hundar talar han med generationskamrater som Lena Cronqvist.

Det persongalleri som Meijer låter stiga in på duken och förmedla består, förutom av barn och dockor, av skådespelare och harlekiner och andra cirkusmänniskor. Som nästan alla andra målare är Meijer väldigt upptagen av sitt eget arbete, med goda skäl, kan tilläggas. Barnet ger dockan liv och skapar en verklighet som kanske inte är alternativ till den gängse, men väl parallell. Detsamma gör aktören och clownerna. Meijer bygger också gärna upp sina bilder som scener, och ljuset ligger vanligen på en eller ett par huvudkaraktärer medan omgivningen får sjunka in i ett tjockt och färgtungt mörker.

Men varför då viga sitt liv åt att skapa bilder av en skapad verklighet? För att det är där vi finns och där vi, eventuellt, kan mötas. Kanske. Den stora oljan Besöket visar tre gestalter som rör sig mot en nästan brännande gul. En av dem kommer in i bilden från höger och bara halva hans kropp har hunnit in i det gula upplysta, som om han måste stiga in på estraden för att ens existera.

Men inte ens en plats under spotlighten garanterar att den tillvaro som genom ljuset övertygas om sin egen existens blir särskilt njutbar. Aktrisen är titeln på en mörk bild som visar en kvinnogestalt som förvisso syns, men som knappast verkar särskilt säker på att det räcker. Kring hennes huvud svävar en desperat röd färg som kontrasterar mot bakgrundens mörker. Hon är omedveten om publiken. Inget existerar utanför henne själv. Hon är suverän, men ensam. Och så ser det ofta ut hos Sture Meijer. Gestalterna tittar gärna förbi varandra också om de är tillsammans. Om man vill hårdra det hela kan man kanske påstå att vi enbart kan mötas i en insikt om vår fundamentala ensamhet. Där blir också barnets lek med dockan sänkt i mörker. Barnet övar sig inte på att interagera med sin omvärld, utan hon förbereder sig på en tillvaro som präglas av ensamhet.

Det kan låta en smula deprimerande, men Meijer tror ändå på något slags samvaro. Inte minst genom färgen - den snudd på magiska. Och i några landskapsbilder låter han solen flöda så drypande att man nästan tror att han blivit för glad för sitt eget, eller i varje fall sin konsts, bästa.
Och i björkdungarna som talar med Mamma Andersson är han bara uppsluppen - kanske njuter han av den figurativa konst han själv har representerat ett helt målarliv åter har varit högst upp på agendan.

Motsatser förför

Sture Meijer förför med sitt mörka ljus, konstaterar Sebastian Johans efter att ha sett en utställning på Norrtälje konsthall.