Bland mycket annat är innevarande år, på mandat av FN, vigt åt den hotade biologiska mångfalden. Om man bortser från att de flesta antagligen är rörande överens om att år, dagar, veckor som proklameras åt ett visst ämne inte är ett särskilt konstruktivt sätt att angripa ett problem, så handlar det förstås om ett angeläget ämne. Och någon effekt har det kanske ändå. Biodiversitetens dystra framtidsprognos har i varje fall inspirerat en grupp Uppsalakonstnärer, alla en del av det större nätverket Rackarkonstnärerna, att tackla problemet i utställningen Biomosaik, som under hela sommaren breder ut sig i Botaniska trädgårdens barockdel.
Johan Fremling, Eva Högberg, Anna Löwdin, Sergio Perea Jerez, Sanne Sihm, Ingvar Staffans, Kent Wahlbeck och Teymor Zarré har enats om ämne och material, och samtliga verk i utställningen har inslag av mosaik - en uppenbar blinkning till mångfaldens pussel - och låga, billiga eller återvunna, material.
Biomosaik har sin övertydlighet och sitt goda uppsåt emot sig, det går det inte att blunda för. Att vandra runt bland de deltagande verken känns som att vada i resterna av en workshop som storögt invigdes med den uppriktiga avsikten att lösa världsproblemen men inte nådde ända fram. Kent Wahlbecks R.I.P. Panthera Tigris, en stor tigerrandig skeppsformation som skänker en tanke åt de randiga katterna, som snart bara finns som vandrande minnestavlor med svåra stressproblem i zoologiska parker och inte alls i den natur de hör hemma, är ett exempel på ansatsen.
Å andra sidan är det svårt att missuppfatta Wahlbecks vikingatida former. Sten efter sten och rand efter rand håller den fast vid sitt ämne, och kanske är det precis så man ska göra om man vill angripa ett specifikt problem. Om man väljer att betrakta Biomosaik inom de uppställda ramarna, och inte funderar så mycket på ramarna i sig, rymmer utställningen en rad möten med konstnärer som alldeles uppenbart har haft en rolig arbetsprocess.
Johan Fremling har gjutit en rad organiskt formade fundament, Livets mirakel, där uppstickande kablar indikerar att de mångfaldsblommor som sprungit ur rötterna har gett sig av på en egen vandring. Ingvar Staffans leker med tunga urformer, Anna Löwdin har skulpterat ett par rullar som kunde vara rekvisita i Aniara och Sergio Perea Jerez står nära sitt vanliga uttryck och infogar försiktigt mosaiken som sprickbildningar i sina lugna stenskulpturer. Eva Högberg, Teymor Zarré och Sanne Sihm har alla formulerat figurativa utsagor i en stigande skala av lekfullhet. Zarrés gråklädda och havande par kontrasterar mot Sihms bubblande återvinningsdansöser med tyll av toalettborstar.
Det är kanske tveksamt om Biomosaik tillför särskilt mycket till en diskussion om biologiskt mångfald, men de åtta Rackarkonstnärerna visar att man kan ha väldigt kul medan man konstaterar att samtal pågår.