Monumental skulptur i miniformat

När Moderna museet 2003 inbjöd konstnären Beth Laurin att arrangera en Udda veckor-utställning i den specialbyggda vita kuben på Klarabergsviadukten svarade Laurin med att installera en hel ateljé i utställningsrummet. Generöst öppnade hon dörren till den känsliga kreativa process som är kons­tens "förgård", det stadium som mestadels hålls slutet för betraktarens blick.Med nödvändighet och helt i Udda veckor-konceptets anda blev det en mångsidig utställning med ett bitvis motstridigt myller av färdriktningar och möjligheter. Där fanns embryon till kommande verk men också relativt färdiga arbeten. Med lika delar respekt inför denna öppenhet och nyfikenhet på vad som komma skulle gick besökarna från utställningen. Beth Laurins "ateljé" på Moderna museet blev som en lägesbeskrivning, en positionering som tillät alla dörrar att hållas öppna.Utöver medverkan i samlingsutställningar som Plingeling på Norrköpings konstmuseum och hos Magasin 3 i Stockholm har Beth Laurin därefter även deltagit i den stora vandringsutställningen Konstfeminism som i våras visades på Liljevalchskonsthall. Men galleriutställningen hos Gösta Bergman på Arsenalsgatan i Stockholm är så vitt veterligt den första separatutställningen sedan äventyret på Moderna museet.Att Laurin är en synnerligen väletablerad konstnär med en imponerande cv och med verktygen säkert i sin hand är ingen nyhet. Inte heller att hon (som debuterade redan 1974) fortfarande är en prövande, nytänkande och experimenterande konstnär med den gedigna kunskapen och erfarenheten som bas för ett ungt, modigt framåtblickande konstnärskap.Den nya utställningen kretsar kring ett och samma motiv som varieras i så olika tekniker som tusch, krita och brons. Beth Laurin är ju inte minst en av landets främsta skulptörer, och det blir alldeles uppenbart vid en konfrontation med hennes nya arbeten hur ovanligt det är i dagens konstvärld med tredimensionell skulptur av det här slaget och på den här nivån. Små mänskliga gestalter, instängda i rörformade fängelser, gör mer eller mindre fruktlösa försök att bryta sig ut ur sin belägenhet. Någ­ra lyckas kravla sig upp med halva överkroppen och ivrigt flaxande armar, andra når knappt över randen med blicken. Alla tycks de skrika på hjälp och befrielse; det är ett tyst skrik, formulerat med kroppsrörelser. Som bilder av en samtida belägenhet är Beth Laurins bronser drabbande: är det så här vår verklighet ser ut? Med lika delar desperation och svart humor tycks konstnären hålla fram sina figurer inför oss, i brons eller tecknade. Och det märkliga äratt de trots sin relativa litenhet gör ett överväldigande, monumentalt intryck. Jag läser utställningen som en beskrivning av ett existentiellt tillstånd, rikt gestaltat, lika rikt varierat och intelligent genomfört. Beth Laurins nya verk bekräftar att det till synes anspråkslösa uttrycket kan rymma den allra mest lödiga kvaliteten.