Modig som en hare

Textilkonstnären Helen Dahlblom arbetar ofta med tydliga allegorier där djur får axla det mänskliga oket för att erbjuda en smula distans som kan användas till tolkning och reflektion.Det finns en fara med övertydliga allegorier. De riskerar dels att tråka ut betraktaren, och dels att applicera ett sött filter över de problem och frågor som ska belysas.För Helen Dahlman fungerar det emellertid, mycket för att hon har insett värdet av att använda enkla former och behärskar det sneda leendets retorik, alltså en humoristisk ton som inte säljer ut sitt ämne bara för att locka till skratt.Utställningen Fyra veckor i en hares liv som just nu visas på Galleri Vind i Uppsala är, som namnet antyder, en konceptutställning där betraktaren får följa en liten schematiskt broderad hare genom några av livets vedermödor.Materialet är broderi på siden som har monterats på plexiglas, och formatet är i de flesta fall litet, oftast 14 x 14 cm. Bakgrunderna är grå och vita och de tunna streck som bildar harens siluett är vanligen svarta, med inslag av andra färger som rött och guld. Helheten kunde beskrivas som en väldigt påkostad serienovell som har slitit sig från sina pärmar och klättrat upp på väggarna.Det handlar så klart om utsatthet. Den lilla, också rent bokstavligen, haren kämpar mot den hårda omvärlden. Ibland sitter den i gräset, på några gröna streck, ibland smyger den i silverlabyrinten, silverstreck, eller smyger omkring i skogen, omgiven av gröna streck. Enkelhet från början till slut.Oftast syns den ensamma haren, men ibland är den omgiven av vänner i form av identiska artfränder. Gemenskap eller ensamhet i grupp, avgörandet ligger hos betraktaren.Det är lite som om haren är en löst skisserad romanfigur och Helen Dahlman författaren som inte riktigt har bestämt sig för var det hela ska sluta. Antagligen är det därför utställningen berättar om fyra veckor, och inte någon större enhet med tydligare avslut.Och mitt i all enkelhet fattar betraktaren på något vis sympati för den minimala streckharen. Ett par bilder visar små serier där haren flyr, det är ju det harar gör, och trots att rörelseschemat är noggrant instuderat för att matcha djuret är det kanskehär det mänskliga blir som tydligast.I vissa bilder är haren färgad till hälften och konstnären tillåter sig att skoja till det. När den är guldfärgad heter verket I guldbyxan, när den är röd är titeln I mensbyxan, och svart blir I sorgebyxan.Skit vad det blåser, står det broderat på ett verk med samma titel, och ovanför sitter haren iklädd en slöja eller mantel som flyger i vinden. Det blir en del leenden, och visst fungerar hela utställningen som en serie snapshot av utsatthet. Även om betraktarens engagemang varierar från bild till bild.Sin kanske främsta funktion får utställningen genom att den så tydligt visar hur fördelaktigt det textila mediet ibland kan ersätta en tecknad bild.