Minnets bilder

Konst:Bror Hjorths hus: Memento ­ (t o m 21/11)En kväll för mer än 40 år sedan tog fotografen Sune Jonsson en bild av lantbrukarhustrun Tea Johansson i Nyåker, Västerbotten. Tea Johansson hade just avslutat kvällsmjölkningen; nu stod hon där, intill korna, med koftan halvt uppknäppt, förkläde och mössa.En bild av Sverige 1960, ett minne. Utan Sune Jonssons mästerliga fotografi hade vi inte kommit ihåg Tea och alla de andra som var Sverige då. Utan bilden inget minne av vår gårdag.TonsäkertMemento, Bror Hjorths hus nya utställning, skickligt och tonsäkert sammanställd av curatorerna Mattias Enström och Eva Hillström, hjälper oss att minnas. Men Memento är också en påminnelse om minnets bräcklighet och bildens opålitlighet. Det jag minns är inte det du minns, även om vi var där, på samma plats, vid samma tillfälle. Med humoristisk finess tydliggörs denna minnets subjektivitet i Tove Lamm ­Ståhles video Violet. Ett gäng väninnor talar i monologens form förbi och bredvid varandra om en och samma incident.Memento är således en utställning med det som brukar kallas den fotobaserade bilden som redskap. En smula överraskande, kan det tyckas, i Bror Hjorths hus. Hjorth själv arbetade förvisso inte som fotograf. Däremot gjorde han ofta bruk av just den fotografiska bilden som förlaga och "minnesanteckning" för sina målningar och skulpturer. Utställningen ansluter också med tanke på Hjorths odogmatiska inställning till tekniker och medel alldeles utmärkt till hans grundtankar om konsten.Två polerHuvudpolerna i Memento är den dokumenterande, sällan problematiserande syn på bilden och minnet som Sune Jonsson representerar och den helt annorlunda, extremt ifrågasättande attityd som kommer till uttryck i framför allt Maria ­Miesenbergers fotografi.I hennes "souvenirer" i fotografisk form är all individualitet utsuddad. Bilderna laddas med en allmängiltighet som gör dem till arenor för våra egna minnen. men det vilar också en stämning av gåtfullhet, ja nästan vemod över de utsuddade dragen hos hennes fotograferade gestalter. Minnet bleknar, brukar vi säga. Hos ­Miesenberger svartnar det, förlorar sina tids- och platsbestämmelser. Som motvikt till och samtalspartner med Sune Jonssons så tydligt förankrade "etnografiska" fotografi är de perfekta.Skilda synsättDäremellan innehåller Memento verk som analyserar och visualiserar temat ur en rad vinklar: Miriam Bäckströms och Magdalena Dziurlikowskas arbeten som med skilda medel — stillbild och video — tydliggör bildens manipulativa förmåga och därmed otillförlitlighet som minne och vittne. Santeri Tuori låter minnet av en liten pojkes ansikte skifta, förändras och glida i sin tysta men explicit tydliga video Bogeyman. Tuoris verk gestaltar en känd erfarenhet: att i den andres ansikte se hans eller hennes gårdag, att se det lilla barnet i den vuxnes drag.Nygårds Karin Bengtsons ­fotografi liknar, i likhet med Miesenbergers, speglar för våra egna minnen, något som också kan sägas om Michael Klöpfers svindlande vackra landskapsvyer — "minnen" från något vi aldrig sett men ändå tycker oss igenkänna som våra egna bilder. I Love Nordbergs video Trial and Error försöker ett band förgäves spela Beatleslåten All you need is love, en melodi som de givetvis trodde sig minnas. Verket visar hur själva säkerheten kan vara en illusion.En genial utställningMemento ären genial utställning: lagom i ordets bästa mening, genomtänkt och tänkvärd. Och att ha modet att införliva ett stycke osynlig ljudkonst i form av Saskia Holmkvists Händelse är berömvärt. Med Memento ger Bror Hjorths hus vårt eget konstmuseum och konstinstitutionerna i Stockholm en rejäl match som angelägen och alert arena för den samtida konsten.