Minnen av en kreativ period

1968 arrangerades den fjärde Documentautställningen i Kassel med det internationella utställningskonceptets grundare Arnold Bode som curator. Liksom vid den samma år genomförda Venedigbiennalen präglades även Documenta av tidens politiska oro. I Venedig måste man ta polisen till hjälp för att kunna öppna biennalen, i Kassel förekom demonstrationer i samband med pressvisningen.

En av de medverkande konstnärerna i Kassel var Lucio Fontana, som ställde ut sin installation Ambiente Spaziale, en labyrintisk vit kub med det berömda Fontana-snittet, Taglio, i en av väggarna.
Installationen har nu rekonstruerats och utgör en av höjdpunkterna i Moderna museets utställning Tid & Plats: Milano-Turin 1958-1968. Utställningen är den andra av tre där Moderna museet under sitt jubileumsår riktar sökarljuset mot några av de platser och tidpunkter som så här i efterhand framstår som särskilt heta och kreativa.

Det första nedslaget skedde i Rio de Janeiro, och efter Milano-Turin följer Los Angeles senare i höst. Tillsammans är de tre utställningarna tänkta att synliggöra det kreativa klimat i vilket Moderna museet föddes 1958.
Fontanas Ambiente Spaziale känns i dag märkligt samtida med sin fokus på konceptet "den vita kuben" liksom dess utpräglat relationella karaktär. Besökaren blir med nödvändighet medaktör i det rumsliga skeende som Fontana iscensätter.

Således förhållanden som den samtida konsten ofta sysselsätter sig med att utforska och problematisera.
Rum och rumslighet liksom tomrum och intighet är nycklar till förståelsen av den konst som skapades i Norditalien under ett extremt expansivt och kreativt årtionde. Och Fontana är den ena huvudpersonen, Piero Manzoni den andra. Moderna museets dåvarande chefsintendent Pontus Hultén hade med sedvanlig fingertoppskänsla redan 1967 arrangerat en soloutställning med Fontana på sitt museum. Och Manzoni med sina monokromer, Acrome, hade Danmark som ett av sina verksamhetsområden. Kopplingen mellan Italien och Skandinavien är alltså ganska tydlig.

I utställningen ingår flera av Manzonis Acrome, vita verk, ofta utförda med kaolin som en viktig ingrediens. Också Enrico Castellani måste nämnas för sina undersökningar av bildytor i verk där reliefartade avtryck utgör själva det subtila "motivet".
Egentligen är begreppet "motiv" missvisande. Det här är konst som inte gör anspråk på någon representativitet annat än att vara konst. Med fokus riktat mot yta, volym och rymd. Guilio Paolinis Sensa titolo, en diptyk med tom duk respektive dukens baksida i par utgör en av de verkliga rariteterna i utställningen. Intill Pasolinis verk har utställningens curator Massimo Barbero hängt Enrico Castellanis Superficie bianca 3, en kombination som enligt Barbero inte självklart hade kunnat presenteras i en utställning i Italien.

Mellan de båda blomstrande städerna Milano och Turin rådde den här tiden rivalitet, och vissa motsättningar tycks alltså bestå än i dag.
En av de få medverkande kvinnliga konstnärerna, Dadamonio (1935-2004), representeras av verket Volume moduli afasati från 1960, en punkterad plastyta med fascinerande visuell rumslighet som effekt. Dadamonios konceptuella estetik är för övrigt ett grunddrag i det mesta av den konst som nu visas i Stockholm. Också i detta avseende känns utställningen mycket aktuell.
En avdelning med verk från den rörelse som går under namnet arte povera, fattig konst, hör också till presentationen.

Med den konstnärliga processen i fokus och med valet av enkla, konstlösa - fattiga - material som beståndsdelar arbetade konstnärer som Mario Merz, Giuseppe Penone och Michelangelo Pistoletti, alla representerade i utställningen. Pistolettis Metro cubo d'infinito och Giovanni Anselmos Torsione är ett par av höjdpunkterna i denna del av utställningen.
Luciano Fabros L'Italia d'oro från 1971 saknas däremot. Den förgyllda italienska stöveln hängd upp och ner hade annars kunnat tjäna som vinjett för hela denna mycket attraktiva presentation av ett stycke italiensk 1900-talskonst så som den kan se ut betraktad från våra breddgrader 50 år senare. Utställningen vidgar på ett angenämt sätt begreppet samtid.

Minnen av en kreativ period

Det blomstrande konstlivet i Nord­italien för 50 år sedan är temat i Moderna ­museets nya utställning som medvetet vidgar begreppet samtid, skriver Cristina Karlstam.

Det blomstrande konstlivet i Norditalien för 50 år sedan är temat i Moderna museets nya utställning som medvetet vidgar begreppet samtid, skriver Cristina Karlstam.