Metallkonstnär Sylwan ställer ut
När metallkonstnären Pernilla Sylwan från Uppsala skapar i silver blir det yvigt och fantasifullt, likaväl som stramt. Hon vill inte begränsa sig till ett enda uttryck. Den 17 juli öppnar utställningen Is less more? i Linnéträdgården i Uppsala.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
— Från början liknade tratten en trattkantarell. Det var tråkigt. Mina dekorationer ska vara organiska, inspirerade av naturen men utan att vara en exakt kopia. Folk får själva välja vad de associerar till. Så tycker jag att konst ska fungera ingen ska tala om exakt vad jag ser, säger Pernilla Sylwan.
Visning på Konstsommar
Tratten från anteckningsboken blir till slut en av åtta som sitter på utsidan av blank silverskål. Den skålen ska Pernilla Sylwan visa på Konstsommar i Linnéträdgårdens orangeri i sommar, tillsammans med fler skålar, smycken och ytterkrukor i silver.
— I Linnéträdgården vill jag visa bredden i mitt arbete, säger hon.
Det där med bredden är viktigt. Pernilla Sylwan vill i sitt skapande formulera flera sidor av sig själv, vill få vara yvig, likaväl som stram, "jag har ju allt det där i mig", säger hon. Och en silverskål kan vara så mycket.
Den kan vara vacker i sig själv, utan dekorationer. Men den kan också få fötter, kedjor och steninfattningar. Den kan ha känselspröt eller vara klädd med skimrande glaspärlor som skapar optiska illusioner på insidan.
Möjlighet till variation
— Och silver måste inte vara blankt. Det kan användas som vilket material som helst, i alla tänkbara former och med olika ytor. Vitkokad yta och oxiderad yta till exempel. Det görs för lite. Visst använder jag också blanka ytor, men inte för att det enligt traditionen ska vara så, utan för att det passar vid just det tillfället, säger hon.
Utställningens titel är Is less more? En retorisk fråga där svaret inte är självklart.
— Det enkla och det dekorerade fyller olika funktioner. Men det ena uttrycket är inte bättre eller vackrare än det andra, säger Pernilla Sylwan.
Nyligen på Konstfack
Hon arbetar i en verkstad på Söder i Stockholm. Bakom ett rött plank ligger tegelbyggnaden som en gång var ett vagnslider men som nu rymmer tolv konstnärer.
På en bänk står papperskassar med Pernilla Sylwans skålar och smycken, noga inlindade i silkepapper och skyddsplast.
Föremålen har precis kommit tillbaka efter en utställning på Svenskt tenn i Stockholm. Pernilla Sylwans karriär har tagit flera ivriga skutt sedan hon gick ut Konstfack i Stockholm för ett drygt år sedan.
Utöver Svenskt tenn har hon ställt ut på Liljevalchs vårsalong, sålt tre skålar till Nationalmuseum och fått stipendium från Marianne & Sigvard Bernadottes konstnärsfond, samt blivit medlem i silversmidesgalleriet Nutida svenskt silver i Stockholm. Jo, säger hon, det har gått fort på slutet.
När hon växte upp i Uppsala var det textil hon ville arbeta med, men under två år på Wiks folkhögskola svängde intresset från textil till skulptur.
— Då ville jag bli skulptör, säger hon.
Under några år arbetade hon som rekvisitör, påklädare och dekormålare på Upsala stadsteater, samt gjorde dockkläder för Teater spektakels dockteaterföreställning Pucinella.
Via två år på Stenebyskolan i Dals Långhed, där metallen alltmer blev hennes uttryck, kom hon in på Metallformgivning på Konstfack. Utbildningen har varit ett målmedvetet sökande efter metallens, framför allt silvrets, möjligheter.
— Det finns en exakthet i metallen som jag tycker om. Godset kan vara väldigt tunt men ändå starkt och det går att göra väldigt exakta små små detaljer. Det krävs metall för det, säger hon.