Mest på lek i UKK:s Botanutställning

Sin 50-årsdag kan man fira på hart nära lika många sätt som antalet år. Någon reser bort, en annan ordnar fest för de närmaste. Några slår på stort och håller öppet hus för alla som vill komma.Är man en konstförening med många medlemmar förefaller det rimligt att firandet får ganska officiell prägel. Så har också Uppsala Konstnärsklubb tänkt när man under detta jubileumsår valt att visa sig på såväl hemvana som mindre välbekanta ställen. Med säte och stämma i lilla Galleri 1 har man också prövat utflykter till bland annat Drabanten, där enskilda medlemmar kunnat visa prov på sina verk.Det stora firandet kräver dock större och mer värdiga lokaler. Och är det Uppsala man bebor så är väl Botaniska trädgården något av det finaste man kan välja.Således har sommarens UKK-utställning placerats bland allt det gröna och sköna i Botan. Vilket betyder att konstnärsklubbens medlemmar fått chansen att visa hur trendkänsliga man är: utställningar i "naturen" hör så att säga till samtidskonstens mest omhuldade projekt. Wanås är främsta föredömet.Helst ska den konst som exponeras bland all naturens egen färgring (och sådan är Botan som bekant rikt utrustad med) dessutom vara vad man brukar kalla platsspecifik. Det vill säga: konstnären ska utgå från, kommentera, ta spjärn emot eller smidigt passa in i den miljö där verket placeras.Hur förhåller det sig då med konstnärsklubbens sommarutställning? För det första kan man konstatera att det är ett begränsat urval av klubbens medlemmar, närmare bestämt 25 stycken, som fått vara med. Och genast ser man också att det med något undantag företrädesvis rör sig om dess yngre medlemmar. Inget ont i det. Att konstnärsklubben föryngrar sig är givetvis positivt. Men en klubb som firar sitt 50-årsjubileum borde kanske ägna en smula uppmärksamhet också åt sina äldre medlemmar, särskilt som det bland dessa finns några av de ganska få Uppsalakonstnärer som nått publik och kritiker också utanför stadens hank och stör. Varför målare som Berndt Nyberg och Lars Kemner, den senare dessutom under flera år klubbens ordförande, saknas i utställningen förblir en gåta.Hur är det då med det som visas? Kanske är det mest rättvist att säga att det är ett urval som väl speglar klubbens sammansättning (bortsett från ovan nämnda egendomligheter). Det betyder att det mesta är bra men just ingenting lysande. Det innebär exempelvis att Marianne Grandiens lustiga, tänkvärda djurskulpturer gör sig alldeles utmärkt också i Botan. Senast såg vi dem i Bror Hjorths hus trädgård, men Botans buskar och träd är lika goda miljöer. Det innebär att Ulla Fries gigantiska soffor (kvar från en helt annan utställning) fortfarande hör till det mest sevärda i Botan, jubileumsutställning eller ej.Några andra konstnärers verk förtjänar också de särskilt omnämnande. Bodil Gellermark har skapat en keramisk tingsplats som vid mitt besök tagits i bruk av ett par Botanflanörer som passade på att vila en stund. Eva Hedberg leker och skämtar med besökarna genom sina keramiska småskulpturer, placerade i nätta nätburar: Bara på skoj heter hennes sympatiska små bidrag. Och Katriina Flensburgs glänsande textilskulptur, monterad på vanliga torkvindor, ger hela trädgården lyster, färg och luftighet.Det är trivsamt att strosa omkring i Botan, att plötsligt stå framför ett konstverk, att länge söka efter ett annat tills man skymtar en färgklick i grönskan. Trevligt, lättsamt men inte särskilt originellt, blir omdömet. Kanske hade man hoppats på en någon djärvare idé detta jubileumsår. Talang saknas ju inte bland klubbens medlemmar.