Världens största konstutställning, biennalen i Venedig årgång 2011 är större och mer omfattande än någonsin. Temat för årets biennal är ILLUMInations, och specialutställningen curerad av schweiziska Bice Curiger, breder ut sig såväl i Giardinis huvudpaviljong som i det gamla skeppsvarvet Arsenale. Det är andra gången i biennalens historia som en kvinna anförtrotts uppdraget, och Curiger har gjort en ojämn utställning som är förvånansvärt blek men som ändå innehåller några riktigt bra inslag, värda att nämna.
Bland det sevärda finns israeliske Omer Fasts videoinstallation Five thousand feet is the best. Konstnären vann för ett par år sedan Tysklands stora pris för ung konst. I Venedigs temautställning ingår också verk av en annan nominerad till samma pris, Annette Kelm, vars seriella fotokonst äger de små uttryckens vältaliga styrka.
Fler fynd: tveklöst Maurizio Cattelans fräcka Venedigapostrofering, tusentals uppstoppade duvor placerade i takhöjd både i Giardinipaviljongen och i Arsenale. Annars är det 1500-talsmålarens Tintorettos målningar, inlånade till biennalen från kyrkan San Giorgio Maggiore, som utgör den venetianska förankringen av hela projektet.
Det samtida måleriet är sparsamt företrätt i Curigers utställning, medan fotografin tycks uppleva en renässans också internationellt med flera bra inslag. Inte heller ser man lika mycket videokonst den här gången som tidigare år, även om några verk onekligen fastnar på näthinnan.
Två svenska konstnärer, Klara Lidén och Karl Holmqvist, medverkar i temautställningen. Lidén tilldelades dessutom biennalens särskilda pris för sin konst, som fortsätter att väcka internationell uppmärksamhet. Återseenden som turkiska Ayse Erkmen och schweiziska Pipilotti Rist, båda tidigare visade i Sverige, är tveklöst inspirerande. Men det är främst i utställningsområdet Giardini och de 28 nationernas permanenta paviljonger man hittar den riktigt sevärda konsten. Liksom i de cirka 60 övriga deltagande nationernas utställningar på andra platser i lagunstaden.
En av de mest imponerande byggnaderna i Giardini är Sverre Fehns Nordiska paviljong, där Sverige, Norge och Finland hittills delat på utrymmet. I år tillämpar man ett nytt koncept som innebär att Sverige ensamt huserar i byggnaden. Nästa biennal är det Finlands tur, gången därpå Norges.
Två konstnärer representerar Sverige, målaren och skulptören Andreas Eriksson och konceptkonstnären Fia Backström. För Erikssons del har det nya konceptet inneburit en klar fördel när han kunnat inreda paviljongen till ett slags kopia av sin ateljé med målningar och skulpturer. Hans medutställare Fia Backström har nämligen valt att visa sina parafraser på några andra länders ikonografiska skulpturer ute i Giardinis uterum. En inte helt lyckad lösning i Giardinis myller och trängsel. Inga överbetyg till Sverige den här gången, till skillnad från 2009 års biennal när det nordiska bidraget fick pris som biennalens bästa.
I år gick det priset inte oförtjänt till Tyskland som valt att genomföra teatermannen och konstnären Christoph Schlingensiefs utställningskoncept, trots att konstnären gick bort i lungcancer förra sommaren. På paviljongens fasad har namnet Germania med sin laddade historiska klang bytts ut mot ordet Ego, och inomhus har man bland annat byggt upp en profan kyrka där Schlingensiefs sökande efter livsinnehåll och tro får en mäktig gestaltning.
Andra nationella bidrag som sticker ut är Englands Mike Nelsons rekonstruktion av ett turkiskt 1700-talshus, Frankrikes Christian Boltanskis djupt berörande gestaltning av slumpens verkningar för hur ett människoliv kommer att utformas, Egyptens videoverk av konstnären Ahmed Basiouni som 28 januari i år träffades av en dödande kula på Tharirtorget i Kairo och israeliska Sigalit Landaus ambitioner att bygga försoningsbroar mellan palestinier och israeler i sin flerdimensionella installation.
Påfallande många nationer har i anslutning till biennalens tema problematiserat själva nationsbegreppet, inte minst i förhållande till den arkitektoniska hemvisten i Giardini. Det innebär att biennalen 2011 trots sin något lågmälda och bitvis bleka framtoning har en undertext som tveklöst måste läsas som politisk.