”Vi är inte ute efter nyanserna. Vi är bara ute efter att definiera vad som är bra och vad som är dåligt. Svårare än så är det inte”, står det i manifestet på film- och tv-bloggen Onyanserat. Bakom sajten står fem skribenter – de flesta av dem regissörer och manusförfattare – som älskar och hatar om vartannat. Och lika mycket som Onyanserat gillar starka känslor kramar kulturvärlden sina priser, från Guldbaggar och Rockbjörnar till blygsammare utmärkelser. Däribland Stora Kulturbloggpriset som delades ut i lördags.
Onyanserat utsågs inte bara till årets filmblogg utan tog också hem priset som Kulturbloggarnas kulturblogg och likt ett kvällstidningslöp är det lockande att ropa: Fel blogg vann! Som så många bloggar i dag påminner Onyanserat egentligen mer om en nättidning med både sektioner och löpande flöde. Recensionerna skiljer sig inte märkbart från vare sig dagstidningskritik eller andra filmforum men intervjuerna är fanzine-mässigt transkriberade rakt av med oöversatta citat.
Samtidigt kan det handla om udda grejer som The Asylum – ett filmbolag som får förklara hur de lyckades kopiera film efter film (actionrullen ”Snakes on a Plane” blev ”Snakes on a Train” och så vidare) utan att Hollywood skickade sina advokater på dem. Intervjuer varvas med trailers och egna tankar, där behållningen är kul kategorier som ”Världens bästa filmer gjorda av fans” och ”Överanvända filmrepliker”. Ändå är det någonting som gör Onyanserat väldigt otillgänglig. Sidan är inte bara svår att orientera sig på utan saknar också förmågan att entusiasmera.
För i sin bästa form är ju en blogg just en plattform för specialintressen och specialkunskaper som fångar upp sådant som marginaliseras i mainstream-media och förmedlar sin passion till både nördar och noviser. Själv hade jag därför hellre sett att årets bokbloggvinnare hade krönts till Kulturbloggarnas kulturblogg. Shazam är nämligen en fantastisk guide till tecknade serier: lika kuriös som ambitiös med användbara läsguider, kalendarium, recensioner och intervjuer.
Mer avslappnad men med samma hängivenhet som får den mindre intresserade att ändå fortsätta läsa är ”rub-a-dub-specialisten” New Romantic Possee. En blogg i baktakt som verkar ha en reggaelåt för varje sammanhang, oavsett om det handlar om jogging eller en novellsamling. Det blir lite som med den japanske författaren Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”, där det stora växer fram ur det lilla. Ett ytterst privat intresse – må så vara motion eller musik – som hakar fast i något mer och plötsligt angår alla.
Och apropå Murakami känns det logiskt att nämna bloggen Kafka på jobbet som kunde ha tagit hem segern bara på det snygga namnet men som ofta blir lite för pladdrig och privat. I takt med att kulturbloggfloran blir allt rikligare fyller sådant som Stora Kulturbloggpriset en viss utgallringsfunktion men kvalitén bland de nominerade skiftar betänkligt.
Bland kultursidesproffsen har bloggar å andra sidan haft en tendens att förvandlas till reklampelare för egna böcker och bättre begagnade blogginlägg i form av krönikor som redan publicerats i ”riktiga” tidningar. Radioprataren och författaren Kalle Linds ”marginalanteckningar om ditt och datt” på En man med skägg driver visserligen med hela grejen med lyckas ändå inte undvika en viss självgodhet. Rent designmässigt borde Lind däremot ha legat bra till med sin webbdagbok i svart och vitt. Varför satsa på variation när vinnarkonceptet i år tycks vara Onyanserat?