Meditation, kontemplation och medier

Stig Sjölund, professor vid Konsthögskolan i Umeå, är en av den relationella estetikens förgrundsgestalter och introduktörer i Sverige. Inte sällan har han med konstnärens rätt överrumplat och utmanat sin publik i syfte att upprätta den relation mellan konstnär, objekt/projekt och betraktare som är avsikten med detta speciella sätt att arbeta.Föga överraskandeAtt han nu valt en kombination av installation och performance för sin utställning på Uppsala konstmuseum är således knappast överraskande. Till vardags får publiken nöja sig med installationsdelen — en "flygande matta" och fyra snurrande, klirrande ljuskronor som kastar skuggor och får ljuset att vibrera på ett närmast översinnligt sätt på väggarna där stora dubbelexponerade fotografier dokumenterar just publikens medskapande. (En rolig detalj i sammanhanget är att man skymtar såväl museichefen som andra i personalen bland de agerande — inte så vanligt förekommande.)Så långt är allt gott och väl, även om man kan ifrågasätta dessa fotodokumentationers dominerande plats i utställningen. Sjölunds flirt med en hemlös andlighet är inte särskilt originell men ganska tidstypisk. Låt mig erinra om Magasin 3:s stora utställning Spiritus i början av året, där man utöver konstnärliga gestaltningar i utforskandet av osynliga och icke-rationella dimensioner också dristat sig till att visa en handfull s k ektoplasmer, fejkade materialiseringar från spiritistiska seanser. Vad dessa okunskapens och vidskepelsens attribut egentligen hade i sammanhanget att göra vet jag inte — i varje fall tillförde de knappast något till helheten.Stig Sjölund är inne på samma spår men går ett par steg längre när han inbjuder ett s k medium som ska iscensätta några verkliga seanser inför publik. I veckorna gapar dock hennes genomskinliga (!) plaststol tom, men ljusen brinner på "altaret" och de vita blommorna i vasen är äkta. Stolsrader står beredda att ta emot betraktare/deltagare som av någon anledning finner det meningsfullt att bevista ett medialt jippo.Konstens roll som ersättare för den abdikerade religionen tar sig förvisso många uttryck. Det koncept som visas på vårt konstmuseum denna höst och vinter hör knappast till de mer övertygande. Utflykten till de kvasimetafysiska regionerna hotar att desavouera hela projektet.American FloorMeditation och kontemplation är ord som infinner sig i medvetandet även inför Fredrik Wretmans konst. På 90-talet experimenterade han ofta med svärtat vatten som installerades som golvytor i utställningsrummen. Berömt blev också hans projekt American Floor, stora färgcibacromer av golv från amerikanska museer, placerade som just "golv" på gallerigolven. Verken relativiserade konst- och varseblivningskonceptet på ett mycket explicit sätt.Under senare år har det meditativa draget fått en alltmer fysisk och representativ gestaltning när Wretman producerat Buddhaliknande gestalter i orangefärgat syntetmaterial. Utställningen Goatrans på Färgfabriken i Stockholm häromåret med en rad sådana figurer sittande på golvet har blivit en milstolpe i Wretmans konstnärskap.Nu har ett tjugotal av dessa "mediterande" män tagit stämma och säte på Teatergalleriet där de stilla avvaktande åser en videoprojektion av dansande amorfa former som i koncentriska cirkelrörelser formerar sig på väggen för att med jämna mellanrum avbrytas av bilden av ett ansikte som upplöses och försvinner in i en ny formdans. Ett brummande ljud och ett rytmiskt markerat tempo fyller rummet där betraktaren försätts i ett meditativt tillstånd utan några översinnliga anspråk. Projektionen har titeln Floatis och beskriver ett föränderligt tillstånd av rörelse och förvandling men i cirkulära termer i samklang med den österländska tids- och rumsuppfattning som är den osynliga men givna kontexten till detta verk.Wretmans koncept andas tillit till konstens egna medel och är därför av betydligt större dignitet än mediala experiment.