Med röntgenblick och vass humor

Uppsalas konstkarta har med lilla galleri Villavägen Sju flyttat tyngdpunkten en aning från centrum till Kåbo. På väg till pärlan i Uppsalas museiliv, Bror Hjorths Hus, stannar man med fördel till vid den legendariska adress där förra århundradets litteratur- och filosofistudenter vistades för en lite annorlunda konstupplevelse.

Början av verksamheten kunde ibland tyckas lite trevande, men nu har Villavägen Sju med några riktigt bra utställningar bekänt färg och framstår nu som en spännande konstadress. Senast var det nestorn Berndt Nyberg som fick en välkommen renässans med en vital och övertygande utställning. Och nu har galleriet valt att presentera en mycket ung konstnär, Johan Eldrot, född 1983 och utbildad i bland annat Oslo.
Eldrot visar sammanlagt nio arbeten, fyra målningar i akryl på pannå, fyra blyertsteckningar och en serie c-prints. Av dessa är det kvartetten målningar som främst visar Eldrots profil och kvalitet. Det handlar om ett måleri som har släktskap med konstnärer som Hans Viksten, Jockum Nordström och Mamma Andersson, ett slags bildkompositioner där horisontaler och vertikaler, skilda plan, speglingar och skuggbildningar utgör det strukturella mönstret. Jag läser Eldrots fascinerande målningar som uttryck för ett prövande sinnelag som undersöker verklighetsuppfattning utan förutfattade meningar, beredd att ompröva det iakttagna för att gestalta en samtida komplexitet som är vårt mentala livsrum i dag.
Mänskliga gestalter skymtar, till hälften dolda, till hälften synliga, trädstammar slutar i avhuggna torsor, husen svävar som fantombilder av existens och närvaro. Johan Eldrot riktar röntgenblicken mot verkligheten och synliggör dess komplexitet, ofta med en estetik som liknar filmens. Gåtfullheten bevaras; konstnären ger inga svar men föreslår frågor, formulerade på ett både intelligent och formellt övertygande sätt.

Några hundra meter från Villavägen Sju, hos Bror Hjorth, stannar textilkonstnären Sten Kauppis eminenta verk kvar ännu en vecka. Kauppi är en av de stora förnyarna av svensk textilkonst, och det hedrar Bror Hjorths Hus och dess ledning att man berett Uppsalaborna denna möjlighet att se vad en sann konstnär kunde åstadkomma i vävstolen och vid broderiet. Praktfullt, fritt och påfallande okonventionellt använde Kauppi de för manliga konstnärer mindre frekvent brukade teknikerna för att förmedla sina konstnärliga visioner. Utställningen är överdådigt rik, både till omfång och urval, och vad man främst fäster sig vid är kanske mest en fråga om smak. Extra imponerad blir jag av serien Berget lever från 1995, där konstnären huvudsakligen arbetat abstrakt med en rik variation i uttrycket och en återhållen, samlad färgskala. Det tidiga arbetet SM i Kiruna från 1948, broderat i sytråd (!), liksom triptyken Mitt Kiruna, utförd med broderi och applikation är också verk som demonstrerar ett självständigt och fritt prövande förhållningssätt till de textila teknikerna.
1947 målade Sten Kauppi ett självporträtt som sedan skulle visa sig bli en förlaga till gobelängvävnaden Artisten, utförd mer än 30 år senare. Däremellan ett rikt och varierat skapande som nu ges berättigad uppmärksamhet genom Bror Hjorths Hus välgjorda utställning.

Tommy Eriksson har gjort sig känd som en konstnär med blick för tillvarons humoristiska sidor. Nu har han installerat sin nya utställning Wanted, Dead or alive, i Konstnärsklubbens Galleri 1. Och det visar sig ganska snart att skrattet fastnar i halsen vid mötet med Erikssons frigående höns, utförda i papier maché. Varje höna är försedd med en fotboja, iklädd randig fångdräkt och fångnummer på bröstet. Så var det med den frigången. Erikssons humor är ett vasst och drabbande vapen som det är synnerligen svårt att värja sig emot. Det hjälper inte att matskålarna är välfyllda; de stackar djuren har ingen möjlighet att använda sig av sin så kallade frihet, fängslade som de är av livsmedelsindustrin, konsumenter och uppfödare. På väggen hänger porträtt av några hönor, alla med individuella namn. Vem klarar av att äta kyckling till lunch om man vet att hönan heter Agda Pullman, Augusta Fjäderstam eller Gullan Hönsson?

Från övervåningen i galleriet hörs ett väldigt kackel som ibland övergår i rena ångestskrin. Däruppe sitter 9 skräckslagna hönor och betraktar en skräckfilm där deras sannolika öde i form av filéer, klubbor, burgare, och grytor spelas upp i färgstarka bilder. Ångestskrien blir fullt begripliga; den som vanligtvis brukar kunna stå emot en alltför ensidig skräckpropaganda om svensk djurhållning har här svårt att värja sig. Tommy Erikssons starka utställning saknar nämligen allt vad rättrådiga pekpinnar heter och blir därför så mycket mer drabbande. Bättre är så här är det svårt att använda vapnet humor.

Med röntgenblick och vass humor

Gävlekonstnären Johan Eldrot är en övertygande överraskning i konstutbudet denna vintermånad, skriver Cristina Karlstam som vandrat runt bland aktuella utställningar i Uppsala.