Hösten är i sitt estetiska esse och de löv som hänger kvar på träden tävlar i färgexplosioner innan de till slut ska möta sitt öde i förruttnelse på frostbiten backe. Marken utanför Uppsala Konstnärsklubbs lokaler har ännu inte övergått till gråbrun sörja utan glöder i nyanser av rostrött och brandgult. Och en glimt in i lokalen skvallrar om att även utställningsväggarna pyr av färgfylld värme. Det är textilkonstnärerna Astrid Bäckström och Berit Sahlström som med ”Författarnas vävporträtt” erbjuder nya tolkningar av en rad författares gestalter, så som de kan ses genom sitt författarskap och genom konstnärernas ögon.
Astrid Bäckström har intagit Å-husets första rum där hon klätt väggarna med fyra verk som porträtterar författarna Gunnar Ekelöf, Rönnog Seaberg, Lars Bäckström och Eller Key. De stora vävarna talar till varandra genom sin gemenskap i teknik, material och tematik men får även stå för sig själva genom fokuseringen på individen i varje enskilt verk. Bäckström har använt allt ifrån yllegarn till silke och resultatet blir ett effektfullt och vågat sådant: på håll ses skiftningarna som fina detaljer i författarnas anletsdrag men nära, med näsan mot väven, slåss färgfälten om utrymme och trådarna klättrar över varandra likt mossor på stenhällen. Ytan är den av en impressionistisk målning där de rikligt applicerade färgerna skapar tredimensionalitet och struktur.
Där Bäckströms porträtt av Ellen Key avrundar första delen av utställningen tar Berit Sahlströms tolkning av densamma vid. I Å-husets innersta rum tar Salströms väv upp hela den bortre väggen och de tretton gestalterna belyses, dels av utställningslokalens spotlights, men även av den taklampa som hänger ner i vävens motiv. ”Virtual friends” är en parafras på Hanna Paulis målning ”Vännerna” (1900–1907). I originalet ses konstnären Pauli sittandes på golvet, omgiven av storheter som Betty Hirsch, Richard Bergh och just Ellen Key. Den sistnämnde ses även i Sahlströms verk men resterande uppsättning författare är däremot en salig blandning av inspiratörer så som Simone de Beauvoir, Moa Martinson och Ulrika Knutson.
Till skillnad från Bäckströms brokiga skara textilier använder sig Sahlström av en och samma sorts garn, något som gör vävens yta jämn och målerisk. På håll är detaljrikedomen och nyanseringarna i författarnas ansikten slående. Båda konstnärerna visar prov på såväl teknisk skicklighet som stor kreativitet – utställningen bevisar att vävningen är långt ifrån en mossig genre, begränsad av hantverkstraditionens ramverk. Tvärtom så är utställningen lika uppiggande och fräsch som höstluften utanför. Historia möter här gärningar som möter individer och tillsammans binds de samman, precis som trådarna och remsorna i vävarna.
En till som undersöker det valda materialets inneboende egenskaper är Bodil Gellermark. Galleri 1:s utställning ”Alabaster och andra mjuka stenar” testar stenen för att se hur mjukt det vassa kan bli, hur lätt det tunga kan upplevas och hur varmt det kalla kan kännas. Med alabaster, gotländsk kalksten och Sala-marmor har Gellermark letat efter formen inuti. Det hon funnit är transparens och skörhet, men även styrka och målinriktning. Verken är tilltalande i sin enkelhet och utställningen lyckas med att låta materialet stå vid spakarna: det finns en självklarhet kring skulpturerna som förstärker känslan av att de faktiskt funnits där inne i stenen hela tiden.
På Kaleido är det återigen materialet som är den stora styrkan, men här är det ett helt annat ett som tar andra vägar. Alexander Brandt visar sina skulpturer i metall där ledorden ”spel, lek och fantasi” tar betraktaren i handen och pekar ut riktningen. Tänk ”Transformers” som möter ”Game of Thrones” och ”Sagan om Ringen” fast i konstverksform. Objektet ”Kat” till exempel som i sin uppenbarelse känns militärisk, mekanisk och industriell men vars skugga påminner om siluetten av rymdmonstret i ”Alien”. Järn, brons, aluminium och stål skapar en fantasivärld i rummet och det som vid första anblick känns ruffigt och opolerat ändrar karaktär vid en andra och tredje titt. Orgien av stereotyp pojkrumsestetik skulle däremot få fler dimensioner om några överraskande, kontrasterande element lyftes in. Ändå är ”Spel, lek och fantasi” ett utmärkt exempel på hur bredd i kombination med sammanhållning kan få en liten utställning att kännas stor.