Med förmåga att utnyttja tomheten

Hur ska man egentligen bedöma konst? Ska man jämföra en konstnär med andra, placera in i en kontext av offentligt konstliv och personliga preferenser eller kanske titta närsynt på aktuell genre för att säkert placera in sitt omdöme i ett flöde?

Det mest användbara sättet är antagligen att blanda ovanstående och försöka komma ihåg i vilket sammanhang man betraktar - det är ju knappast någon idé att jämföra en konstnär som skulle spela i ett korplag, om det var fotboll det handlade om, med någon som är given i allsvenskan och kanske till och med aspirerar på en internationell karriär.

En annan gångbar strategi är att titta på en konstnär i et större perspektiv och värdera den aktuella utställning med saker som konstnären gjort tidigare. Utveckling är ju i allmänhet en positiv sak och går dessutom att hitta i alla divisioner. Men det fungerar inte alltid.

Den 90-åriga målaren Rune Jansson blev på 60-talet en förgrundsgestalt inom svenskt spontant eller informellt måleri och för i sina främsta bilder från tiden samman den abstrakta expressionismens frustande energi och den gryende minimalismens prestigelösa enkelhet. I sina bästa stunder var Rune Jansson en av Europas mest intressanta målare, och att ställa hans senare arbeten mot hans verk från sent 60- och tidigt 70-tal blir djupt orättvist. Den sena Rune Jansson kan inte vinna över den tidiga Rune Jansson. Detta är den senare upplagan av konstnären också medveten om och han har genom åren sökt nya uttryck, bland annat genom att låta sina målningar dra mot det mer föreställande och genom att tidvis lämna måleriet till förmån för fotografiet. På senare år verkar han dock mer bekväm med att röra sig mellan sina olika uttryck.

Poängen är i vilket fall som helst att den senare Rune Jansson också är en snudd på magisk målare, vilket man lätt glömmer bort om man fastnar i en jämförelse med hans allra bästa arbeten som har passerat det magiskas gräns. Och den senare Jansson arbetar fortfarande för fullt och erbjuder just nu ett behagligt möte på Enköpings konsthall.
Små format och en blandning av fotografi, fönster och andra detaljstudier från trakten av hemmet på Kocksgatan i Stockholm och en rad skärgårdsmotiv med hög abstraktionsgrad hör till det som visas och Rune Jansson visar med all önskvärd tydlighet att han fortfarande behärskar hela sin repertoar.

Det abstrakta och nonfigurativa måleriet är helt beroende av konstnärens förmåga att nyttja bakgrundens tomhet (också om den är täckt av färg) och i svenskt konstliv behärskar Rune Jansson det vita bättre än de flesta. Målningen Vattenfallet är en tom bakgrund så när som på tre tunna streck i bildens mitt, och ändå vibrerar hela bildytan av ett slags svårdefinierad nödvändighet. Och i Grön med röda fläckar snuddar han vid sitt bästa jag och låter en snabb grön yta täcka duken i ett rätt så livsnödvändigt spel med några blodröda droppar. Rune Janssons näst bästa tid är nu, och det är inte illa.

Med förmåga att utnyttja tomheten

Man behöver inte vinna över sig själv för att vara bra, konstaterar Sebastian Johans som har sett utställningen med Rune Janssons måleri. Jansson arbetar fortfarande för fullt och erbjuder just nu ett behagligt möte på Enköpings konsthall.